Orden ovan uttalas den 30 maj 1976 av Hannes Alfvén, svensk fysiker som fick Nobelpriset 1970. Han står på en provisorisk bygd scen i en hage strax norr om Ranstadsverket – Sveriges första och hittills enda verksamhet för utvinning av uran. Det var en molnig och ganska kall majdag, bara runt tio grader, men det böljande odlingslandskapet i Häggums socken gör sig som bäst i försommarskrud: en bländande grönska, blommande fruktträd mellan åkrarna. Just den här dagen, den 30 maj, är en dag som många boenden i området aldrig glömmer, för det har samlats så otroligt mycket folk i hagen. Runt Hannes Alfvén trängs det runt 8 000 människor, som alla är där för att visa sitt missnöje mot planerna på att utöka utvinningen av uran vid Ranstadsverket.
Ranstadsverket hade börjat byggas 1960, och varit i drift med utvinning av uran mellan 1965 och 1969. Hela idén med utvinning av uran var en del av en inhemsk säkerhetspolitisk strategi, där Sverige skulle kunna tillverka egna atomvapen och dessutom få uran till kärnkraft. När beslutet om att anlägga Ranstadsverket kom i slutet av femtiotalet var det svårt att få tag på uran på världsmarknaden. Redan när verksamheten började hade marknaden förändrats, och uranpriset sjunkit betydligt. Dessutom skrev Sverige på icke-spridningsavtalet som gjorde att motivet att framställa uran för atomvapen försvann. Från 1969 fanns det vid Ranstad endast underhållande verksamhet (att hålla anläggningen i sådant skicka att den kunde startas igen vid behov) och forskning. Efter oljekrisen 1973 stiger uranpriset igen och bolaget LKAB, som investerat i anläggningen, börjar se möjligheter för att återigen utvinna uran.
- Anläggningen vid Ranstad ska ha kapacitet för att ta fram 1 275 ton uran per år
- För detta behöver man bryta 6 000 000 ton alunskiffer per år
- Från att tidigare bara haft ett dagbrott, ska man nu även bryta alunskiffer under jord
- Totalt ska brytningsområdet omfatta 25 kvadratkilometer
Till skillnad från anläggningen av Ranstadsverket i slutet av 1950-talet möter de här planerna på stort motstånd. Kanske är det en generell miljömedvetenhet som väckts i världen, där allt ifrån Rachel Carlsons Tyst vår till Stockholmskonferensen 1972 spelat en stor roll. Men framför allt finns redan dagbrottet på plats från den tidigare brytningen som ett öppet sår i landskapet. Alla som bor i Häggum eller som besöker platsen kan nu enkelt visualisera vad det skulle betyda om över 1 000 ton uran framställs per år – det nuvarande dagbrottet är ju resultatet av endast 220 utvunna ton uran.
Häggums hembygdsförening med riksdagspolitikern Bengt Kindbom ( C ) är en stark motståndare. Fältbiologerna är en annan lokal förening som protesterar, tillsammans med en nystartad miljögrupp i Skövde: Skövde miljöforum.
Skövde miljöforum kommer få stor betydelse för kampen mot en vidare brytning i Ranstad. De publicerar 1975 som svar på LKABs förslag rapporten ”Ranstad – hot mot vår bygd”, en omfattande genomgång av rapporten där flera brister påpekas.
I slutet av maj 1976 arrangeras så Västgötabergens dag. Egentligen är det en rad olika aktiviteter som pågår under en hel vecka, till exempel fotoutställningar och gemensamma vandringar. Men det hela kulminerar den 30 maj utanför Ranstad, när den stora folkmassan samlas. Förutom ovan nämnda Hannes Alfvén, så är också skådespelerskan Birgitta Andersson där och läser dikter. Så här rapporterar Falköpings tidning första juni:
Det blev en mäktig manifestation mot en utbyggnad av Ranstadsverket. 8 000 besökte Västgötabergens dag i den blommande ängshagen ”Augustes” i Häggum i skuggan av verkets imposanta byggnader.
– Det är mera än vi räknat med men mindre än det borde varit, sade Nils Erik Redmo och Rolf Millquist i Skövde Miljöforum efteråt. Men arrangörerna, olika miljögrupper, naturskyddsföreningen, hembygdsföreningar m.fl. har all anledning att vara nöjda med publiksiffrorna. Tillsammans med övriga aktiviteter under flera dagar har man kunnat räkna in sammanlagt 25 000 personer, förmodligen den största uppslutningen kring en miljöaktion någonsin i detta land – almstriden i Stockholm inräknad.
I ett vardagsrum bara 500 meter från Ranstaverket och 500 meter från det tidigare dagbrottet, numera Tranebärssjön, träffar vi Roland och Berit Wilsson. Roland är femte generationen att bedriva jordbruk på gården – men det är numera på arrenderad mark. Gården styckades av i slutet av 1950-talet och hans pappa tvingades sälja marken till AB Atomenergi. Därefter fortsatte de bruka marken genom ett arrendeavtal.
– Enligt planerna skulle dagbrottet gått precis nedanför här, det skulle bli tio gånger så stort som innan, säger Roland och pekar ut genom fönstret.
– Men det fick inte gå närmare kyrkan än 150 meter, säger Berit.
– När det var uppbrutet så skulle de lägga lakresterna i dagbrottet. De sa att det skulle bli högre än Borgundaberget, som ni ser där borta. Och industritomten skulle gå helt bort till vägen mot Broddetorp, fortsätter Roland.
– Det gick väl upp för oss här att det måste vara fel, när man får ut så lite i förhållande till det man måste bryta. Och dessutom är det billigare att köpa uran utifrån! Och vi såg ju hur brottet som redan var här nere såg ut, säger Berit.
På 1970-talet har Roland och Berit runt 25 mjölkkor och ett antal ungdjur. Berit jobbade själv på Ranstaverket, i köket, under ett år 1967. Det var en bra arbetsplats, säger hon, men det hindrar henne inte från att senare protestera mot en utbyggnad. De minns mitten av 1970-talet som en orolig tid.
– Det var svårt, att inte veta om det skulle bli mer utvinning eller inte. Hade det blivit av hade det inte gått att bo kvar här, säger Berit.
– Men det var ett väldigt starkt motstånd, fortsätter hon. Den där manifestationen som var 1976, här ute vid våra marker, med massor med folk… det kändes väldigt bra att ha så stort stöd, att man hade folk med sig. Protesterna pågick hela söndagen, först var vi nere i dagbrottet på morgonen och tittade och sen var det ännu fler uppe i hagen på eftermiddagen.
– Folk parkerade överallt längs vägen, och sen var det många bussar som kom. Det var mer eller mindre trafikkaos. Många parkerade här vid vår gård och gick upp till manifestationen, säger Roland.
– Det är nog bara när silon sprängdes 1991 som det var så mycket folk här igen, säger Berit.
Den nya regeringen 1976 vill inte gå vidare med de planer som lanserats i Projekt Ranstad 75. På grund av det, och troligen på grund av protesterna och de brister som påtalats, skriver LKAB en ny rapport, ”Mineralprojekt Ranstad”, som kommer ut i slutet av 1976. Nu har planerna skalats ner betydligt, endast 200 ton uran ska utvinnas per år och anläggningen ska också fokusera på forskning. All brytning ska ske i dagbrott – tanken på gruvor in under Billingen och Brunnhemsberget har skrotats. Även för den här rapporten ger Skövde miljöforum ut ett omfattande svar, ”Ranstad – hot mot vår framtid”.
Kommunerna ger nu efter för de starka protester som finns och lägger in sitt veto mot utvinning. Dessutom förändras prisbilden på uran igen i världen, och lönsamheten med Ranstad ifrågasätts. 1980 kommer beskedet att det inte blir någon mer brytning.
Nya hot på 2000-talet
Världpriset på uran har alltid varit avgörande för om utvinning av uran vid Ranstad ska vara möjligt. Under hela 1980- och 1990-talet är det lågt, och vid Ranstad har den tidigare forskningschefen Bengt Lilljha köpt anläggningen och använder den för att återvinna uran ur restprodukter från kärnbränslefabriker, bland annat från Västerås. Men så händer något 2005: uranpriset går upp. Genast blir alunskiffern i Billingen-Falbygden av internationellt intresse igen. Två personer som hamnar i frontlinjen för nya protester blir Olle Holmstrand, geolog och uppvuxen i Falköping, och Jan Lindholm, engagerad i Naturskyddsföreningen i Skaraborg.
Olle Holmstrand har gått bort sedan några år tillbaka, men vi träffar Jan Lindholm vid Tranebärssjön, som skapades när man restaurerade dagbrottet 1990.
När vi står här nu vid det gamla dagbrottet, vad tänker du runt LKABs planer på utökad utvinning som publicerades 1975?
– Jag tänker på att det skulle bli så mycket avfall om deras planer realiserats… Härifrån och ner till Stenstorp skulle det vara ett berg som är hundra meter över oss där vi står idag, en enorm avfallshög. Dagbrottet hade ju också blivit större såklart, men sen de här idéerna att man skulle gå in under berget – skulle man gå in under jord var man tvungen att lämna 40 procent för att det skulle bli stabilt.
Du bodde i Karlsborg på 1970-talet, men åkte hit till Häggum för att vara med på protesterna i maj 1976. Hur var det?
– Det var så mycket folk, och att det var folk från Stockholm som kom hit – det var inte bara lokalt, utan en nationell fråga. Den här dagen var det tal, sång, manifestationer. Att Hannes Alfvén var med… Han var en auktoritet, de flesta som drev proteströrelsen lokalt var ju amatörer, hans stöd betydde mycket.
– Då var det lite ovanligt med så stora protester. Även om miljödebatten internationellt kommit igång i mitten av 60-talet var det ingen stor debatt i Skaraborg eller Sverige direkt.
Hur var det att jobba med de här frågorna igen på 2000-talet?
– Jag började engagera mig på allvar 2005 mot uranbrytning. När vi flyttade till Falköping 1990 fanns det inte på kartan med utvinning, jag blev ganska chockad när det dök upp igen. Jag var engagerad i Naturskyddsföreningen i andra frågor, runt skogen och jag höll också på med botanik. Det var ju små frågor jämfört med det här visade det sig sen.
– Naturskyddsföreningen i Sverige hade ingen policy då när det gällde gruvfrågor. De bad mig att kontakta Olle Holmstrand. Så fick vi kontakt och började jobba tillsammans. Vi gav ut flera skrifter och åkte runt i Sverige och föreläste.
– Jag var visserligen engagerad mot kärnkraft redan på 1980-talet. Men för mig var det mer risken att förstöra vår natur här än vad man skulle använda uranet till som var den brinnande frågan. Att skifferbrytning skulle ge så stor miljöpåverkan.
En annan Falköpingsbo som har haft ett långt engagemang mot uranbrytningen är Ulf Eriksson, politiker för centerpartiet. På 1970-talet är han aktiv i Centerns ungdomsförbund och han deltar vid protesterna i Häggum 1976. 1977 sitter han med i kommunfullmäktigegruppen som lägger in sitt veto.
2002 blir han ordförande i kommunstyrelsen i Falköping. Bara några år senare får han återigen frågan om eventuell uranutvinning från alunskiffern på sitt bord, när ansökningar kommer till kommunerna via myndigheten Bergsstaten.
– Det gällde tillstånd för prospektering, på flera olika ställen i både Skövde och Falköping, berättar Ulf.
– Det höll på under några år. Då bildades det en liten grupp av kommunerna, det var Skövde, Falköping, Tidaholm och Skara, för att samordna våra yttrande och för att alla skulle få information så fort det kom in en ansökan.
Bolagen som vill prospektera är bland annat Svenska Skifferoljeaktiebolaget, med säte i London, och ett kanadensiskt företag, Continental Precious Minerals. Ulf Eriksson minns en lunch med representanter från Svenska Skifferoljeaktiebolaget:
– Det är en av få gånger jag lämnat en lunch utan att äta, jag blev så förbannad att jag gick därifrån, berättar han.
– De visste att kommunerna fick uttala sig över Bergsstatens ansökan och de ville ha ett positivt yttrande från oss. Men vi hade inte tänkt säga något positivt om det. Vi hade även kontakt med länsstyrelsen som också yttrade sig negativt.
Lagen gav kommunerna vetorätt mot uranbrytning, men inte mot prospektering. Det gällde för kommunerna att få Bergsstaten att avslå prospekteringen.
– Skulle man tillåta prospektering och provborrningar skulle det skapa jättestor oro bland de boende, lantbrukare som plötsligt skulle få provborrningsanläggningar i sina marker. Men vi lyckades hålla undan i ganska stor utsträckning.
– I arbetsgruppen mellan kommunerna tog vi fram ett underlag; kommer det till brytning kommer vi lägga in vårt veto.
Fullmäktige i de fyra kommunerna beslutade 2009 om ett gemensamt uttalande:
”Undersökningstillståndet skapar en onödig oro hos de boende för deras framtida livsbetingelser. De områden som berörs har mycket höga miljö- och kulturvärden (…). Mot bakgrund av detta uttalar kommunfullmäktige i XXX kommun som sin uppfattning och vilja att prospektering och brytning av uran icke ska komma till stånd i området och att förberedelserna för verksamheten snarast avbryts. Kommunerna har enligt miljöbalken 17 kap. 6 § vetorätt mot uranbrytning och vid behov kommer vi använda denna.”
– Det var ett enigt fullmäktige i Falköping som antog beslutet. Så oavsett vad man tyckte om kärnkraft eller annat var alla emot uranbrytning.
2018 fattar Sveriges riksdag ett nationellt beslut om att förbjuda uranutvinning. Utvinning av andra mineral från alunskiffern kan bli aktuellt i framtiden, och efter valet 2022 har den nya regeringen öppnat för att ta bort förbudet och på nytt tillåta urangruvor i Sverige.
Vem vet vilka protester som lokalbefolkningen vid foten av platåbergen kommer behöva rusta sig för i framtiden. Under protestveckan i maj 1976 har man vid scenen ute i hagen med sig en sten där ett uttalade står inskrivet. Senare reser man stenen vid Häggums kyrka. Den står där än idag, och alla som passerar kan stanna och läsa:
Förödelse hotade Billingen, Borgundaberget, Gerumsberget, Tovaberget, Gisseberget, Myggberget, Mösseberg, Plantaberget, Varvsberget och Ålleberg. Västgötar villiga att värna sin bygd samlades i maj 1976 i Häggum. Stenen skall minna om att västgötars vrede drabbar dem som skadar deras berg.
Denna artikel är skapas med medel från:
