PLA­TÅ­BERGS­LAND­SKA­PETS SMAKER:

HAL­LE- & HUNNEBERG

Sko­gens och jak­tens berg

Som två öar ovan­för slät­ten reser sig Hal­le- och Hun­ne­berg — en stor kon­trast till det omgi­van­de flac­ka land­ska­pet. Hal­le- och Hun­ne­berg består av sand­sten, alun­skif­fer och dia­bas. Pla­tå­bergs­lag­ren kalk­sten och ler­skif­fer sak­nas allt­så här. Dia­bas­lag­ret är å and­ra sidan myc­ket tjockt, upp till 60 meter som mest. Dia­bas­bran­ter­na ger ber­get sitt karak­te­ris­tis­ka utse­en­de och är upp­hov till en myc­ket spe­ci­ell flo­ra och fau­na. Vid kan­ten av ber­gen så hit­tar vi rand­sko­gen — en unik tall-ekskog i klipp­mil­jö med fle­ra vack­ra utkiks­plat­ser över den omgi­van­de slätten.

Land­ska­pet

På nor­ra Hal­le­berg finns en spric­ka i dia­ba­sen som utfor­mats till en dal. Den skil­jer nord­li­gas­te delen av Hal­le­berg, Hal­lesni­pen, från den söd­ra delen och har nam­net Ovan­da­len. Den närings­ri­ka morän­jor­den gör att vi här har en myc­ket rik ört­flo­ra och ädellövskog. Hal­lesni­pen är täckt mesta­dels av barr­skog. I alun­skif­fern hit­tar vi orsten, en form av kalk­sten som bru­tits indust­ri­ellt från slu­tet av 1700-talet fram till den sista brän­ning­en på 1950-talet och som ock­så bidrar till att det på våren spi­rar av ramslök i sluttningarna.

Hal­le­berg anses vara Skan­di­na­vi­ens störs­ta forn­borg. Hela ber­get gjor­des då oin­tag­ligt tack vare ber­gets bran­ta dia­bas­si­dor som gjor­de det besvär­ligt för inkräk­ta­re. Det enda sät­tet att ta sig upp var via någ­ra få kle­var. Hit har slätt­be­folk­ning­en tagit sin till­flykt i oros­ti­der ända sedan sten­ål­dern. Idag är man fort­fa­ran­de bero­en­de av des­sa kle­var för att ta sig upp på bergen.

Ber­gens bäc­kar har utnytt­jats fli­tigt när det kom­mit till att mala spann­mål. 30 kvar­nar av typen skvalt­kvar­nar har fun­nits här och är en av de enk­las­te och älds­ta typer­na av vat­ten­driv­na kvar­nar. Vid Präs­teklevs­bäc­ken kan man se en åter­upp­byggd skvaltkvarn.

Skogs­bru­ket har varit när­va­ran­de på ber­gen länge. Under åren 1860–1913 bedrevs skogsko­la på ber­gen där man fick lära sig allt från sko­gens sköt­sel, flott­ning och jakt till trä­kol­ning. Än idag tänds tra­di­tions­en­ligt en kol­mi­la vid Erdalen.

Idag är ber­gen mer kän­da som älgens berg vil­ket beror på att jak­ten på Hal­le- och Hun­ne­berg har varit i kung­lig ägo sedan år 1351 då ber­gen utsågs till Konungspark. 1539 utsåg dess­utom Gus­tav Vasa ber­gen till kung­lig djur­gård. 1830 upp­för­des ock­så så kal­la­de bomstu­gor med dess bom­vak­ter som skul­le kon­trol­le­ra vir­ke som skul­le ner för ber­get och betes­djur som skul­le upp. Den årli­ga tra­di­tio­nel­la kung­a­jak­ten inför­des 1885. Idag har älg­stam­men mins­kat betyd­ligt även om de finns där till­sam­mans med hjort, rådjur och vild­svin och man kan lugnt ta sig upp för kle­var­na utan att bli stop­pad av någon bom­vakt. Mat har all­tid varit vik­tig vid jak­ten och man hade ett kök på var­je berg. På Hal­le­berg kom plat­sen där kun­galun­chen ser­ve­ra­des att kal­las för kung­ens kök och är idag med sitt iord­ning­ställ­da vind­skydd och grill­plats till­gäng­lig för alla att tilla­ga en kung­lig skogs­huggar­mid­dag ute!

Pre­dik­sto­len – en dia­ba­spe­la­re längst ut på Hallesnipen.
Ramslök i Ovandalen
Präs­teskval­tan – En kopia på en medel­ti­da skvaltkvarn.
Den årli­ga tänd­ning­en av kol­mi­lan i Erdalen.
Vi läg­ger upp maten på ett nykly­vet ved­trä och ser­var grädd­kokt pasta …
gril­lad och pane­rad vild­svinskar­ré och hjort­stek med lingonsås.
Så här upp­le­ver vi Hal­le- & Hun­ne­berg genom smak

Vi tän­ker oss nog en dag på hös­ten. Hal­le och Hun­ne­berg sma­kar vilt­kött och mör­ka bär den­na tid på året. När man ska laga mat på Hal­le- och Hun­ne­berg så känns Kung­ens kök inte så dumt. På plat­sen finns eld­stä­der, bord, bän­kar, vind­skydd, toa­let­ter och möj­lig­he­ter att slänga sopor. En bra iord­nings­ställd plats för att laga mat över öppen eld!

På Hal­le- och Hun­ne­berg tyc­ker vi att man ska foku­se­ra på vilt­kött, vi val­de den här gång­en hjort och vild­svin. Det kan kanske se lite avan­ce­rat ut, men det är det inte. Vi har för­be­rett en del moment hem­ma, så att det inte ska ta för lång tid med mat­lag­ning utom­hus. Hjort­ste­ken har vi hel­stekt i ugnen hem­ma till en kärn­tem­pe­ra­tur på cir­ka 52 gra­der. Vi ski­var upp Hjort­ste­ken tunt (går att göra hem­ma eller på plats). När vi tän­der elden skär vi upp vild­svinskar­rén i ski­vor, som ban­kas ut i en tunn tjock­lek. Hälf­ten av ski­vor­na enkel­pa­ne­ras i mjöl. Två gry­tor ham­nar på eldsta­den: en med vat­ten till att koka pas­ta, och en gry­ta med ling­ondryck och lite soya som ska bli såsen vi ser­ve­rar till köt­tet. De pane­ra­de kar­ré­ski­vor­na steks i smör, och de opa­ne­ra­de gril­las. Pas­tan kokas sam­ti­digt som såsen får små­putt­ra. Vi varm­hål­ler alla stek­ta kött­ski­vor på grill­gall­ret. När pas­tan är klar slår vi på lite gräd­de och någ­ra äggu­lor, raps­frön och hac­kad per­sil­ja. Vi läg­ger upp maten på ett nykly­vet ved­trä och ser­var grädd­kokt pas­ta, gril­lad och pane­rad vild­svinskar­ré och hjort­stek med lingonsås.

Vill man göra det enkelt kan man ha med oli­ka chut­neys som till­be­hör. Men det går även att göra en egen vari­ant: vi smäl­ter honung, till­sät­ter rosenkvit­ten­jos och raps- och lin­frön, bove­te, pumpakär­nor och en nypa salt. Det­ta kan fun­ge­ra som en gla­ce att pens­la det gril­la­de köt­tet med.

Som dryck har vi valt lokal­pro­du­ce­rad körs­bärs- och aro­ni­adryck, som ploc­kar då upp sma­ker­na vi hit­tar i maten.

Utmär­kan­de råvaror/smaker för Hal­le- & Hunneberg:

  • Vilt­kött – Älg, hjort, rådjur och vildsvin
  • Vil­da bär – Ling­on och blåbär
  • Svamp
  • Honung
Lad­da ner smak­pro­fil: Hal­le- & Hunneberg