Smak­pro­fil Billingen

Val­le Härad. Foto: Johan Lindwert

På öst­ra sidan av ber­get hit­tar vi det natur­skö­na Val­le – ett små­kul­ligt land­skap, där det gam­la öpp­na kul­tur­land­ska­pet fort­fa­ran­de betas av får och kor. Här lig­ger ock­så Varn­hem med rui­ner­na efter den tidigt krist­na­de storgår­den och dess äga­rin­na Kata. Läm­ning­ar­na vitt­nar om en mäk­tig och bety­del­se­full familj, myc­ket tack vare det för­del­ak­ti­ga läget med bör­di­ga mar­ker. Sena­re kom mun­kar­na som genom sin kun­skap såg till att ber­gets käll­vat­ten kun­de föras direkt in i klost­ret och man odla­de äpp­len och körs­bär i ­klos­ter­träd­går­den. Idag hit­tar vi både äppel­od­ling­ar och för­vil­da­de körs­bär-och äppel­träd längs med bergs­kan­ten, där körs­bärs­blom­men på våren är vida känt. 

Under lång tid har det, som på många and­ra av ­ber­gen, bru­tits kalk­sten på Bil­ling­en. Först som binä­ring och sena­re för stör­re indust­ri­ell ska­la. Man har även bru­tit alun­skif­fer i oli­ka omgång­ar för fram­ställ­ning av både alun, kolm och uran på Bil­ling­en. Spå­ren efter den­na indust­ri­el­la era ser vi fort­fa­ran­de res­ter­na efter på många plat­ser runt berget.

Utsikt över Sköv­de från Ryds grot­tor. Foto: Hen­rik Theodorsson

På väst­ra sidan hit­tar vi Sköv­de och bor­tan­för sta­den sträc­ker slätt­land­ska­pet ut sig. Här är pul­sen lite hög­re, inte minst uppe på fri­lufts­om­rå­det, men föl­jer man leden en bit bort så är man strax bor­tan­för sta­dens brus.  I nord­öst hit­tar vi Rån­na ryds natur­re­ser­vat och Ryds grot­tor. Här vän­tar en spek­ta­ku­lär syn. Dia­ba­spe­la­re som flyt­tats sig ut från själ­va ber­get och rasat ihop och lagt sig hul­ler om bul­ler och bil­dat grottrum.

Strax intill lig­ger forn­bor­gen Ymsings­borg. Hit sök­te sig män­ni­skor i oros­ti­der och sko­gen uppe på pla­tån har varit ett vik­tigt för­råd för både bär och svamp för själv­hus­håll och till bytes­han­del.  Bor­tan­för Ryds grot­tor hit­tar vi Rån­na egen­dom. Här drev Hus­håll­nings­säll­ska­pet under många år omfat­tan­de odling­ar av bär och frukt. Den­na plats är ock­så rik på fos­si­la åker­mar­ker som talar sitt ­tyd­li­ga språk om mänsk­lig akti­vi­tet och jord­bruk som präg­lat land­ska­pet i århundraden.

Det är vin­ter, snön lig­ger tung på mar­ken och ­trä­den. Vi befin­ner oss vid Ryds grot­tor på ­Bil­ling­en. Det känns helt natur­ligt att laga mat över öppen eld. Vi får vär­me från elden både till mat­lag­ning­en och för lite kal­la hän­der. Vi har ­för­be­rett ­rådjurs­ste­ken hem­ma — brynt köt­tet och låtit det koka till­sam­mans med äppel­klyf­tor, ling­on och ski­vad gul lök i gräd­de och fond. När kött­gry­tan ham­nar på elden så är den näs­tan färdigkokt.

Så fort vi fått lite fart på elden läg­ger vi ner någ­ra hela ­pota­ti­sar med skal, så att de tilla­gas av vär­men från ­lågor och glöd. I en annan kastrull kokar vi lite pota­tis (som ­ska­lats hem­ma för att slip­pa fry­sa om fing­rar­na mer än nöd­vän­digt) som ska bli pota­tisstomp. Vi hac­kar gul lök som vi frä­ser kan­ta­rel­ler­na med i en stek­pan­na som vi sen drar åt sidan. Vi sma­kar av köt­tet och när det är fär­dig­kokt läg­ger vi i någ­ra nya äppel­klyf­tor som inte får koka sön­der, utan bara bli var­ma och mju­ka till ser­ve­ring­en. När kött­gry­tan, pota­tisstom­pen och den glöd­ba­kad pota­tis är var­ma och kla­ra för ser­ve­ring vär­mer vi kan­ta­rel­ler­na för­sik­tigt igen, och släp­per ner lite lång­lag­rad riven Bil­ling­eost. Vi deko­re­rar med blå­bär och lingon.