30 novem­ber 2023 | Berät­tat för: Anna Ber­gen­gren | Foto & film: Hen­rik Theodorsson

“Kalk­ste­nen man brän­de var både från det rena kalk­stenslag­ret ovan­för alun­skif­fern, men även orste­nar­na som finns inne i alun­skif­fern brän­des. En del av den orsten i alun­skif­fern som bröts fick kom­ma med i brän­ning­en. Till vis­sa använd­nings­om­rå­den var orste­nen bätt­re att brän­na än ren kalk­sten. Till exem­pel till mur­bruk, då var orste­nen mer eftertraktad.

Råste­nen bröts från kal­ken med dyna­mit eller släg­ga, unge­fär 15x50 cm sto­ra bitar. Den trans­por­te­ra­des till ugnar­na och var­va­des med alun­skif­fer. Av alun­skif­fer­lag­ret var de övers­ta 2,5 meter­na ett ”magert” lager – det inne­höll bara 8 liter olja per ton skif­fer. Det kun­de man inte elda med. Näs­ta lager av alun­skif­fern, från 2,5 till 6 meter, var det man kal­la­de fet skif­fer. Där var det upp till 12 liter olja per ton, så det använ­de man som bränsle.

Bir­ger Wall­ström d.y.

Den feta skif­fern låg i bot­ten på kalk­ug­nen, 90 cen­ti­me­ter unge­fär. Det lag­ret kal­la­des för ros­te. Efter det kom kalk­lag­ret ovan­på, det var tre kvarts aln eller tre kvar­ter (3x 18 cm) tjockt. Sen mins­ka­de tjock­le­ken på skif­fer­lag­ret och tjock­le­ken på kalk­stenslag­ret öka­de ju hög­re upp man kom. Totalt var det 6–8 lager av var sort i en ugn, bero­en­de på hur stor den var. Mot sidor­na fyll­des unge­fär en kvar­ters aln skif­fer, och övers­ta lag­ret ovan­på ugnen var ett tunt lager skif­fer. Till sist täck­tes allt med skrot­sten eller röd­fyr, eller vad som fanns till­gäng­ligt. I fram­kan­ten på ugnen mura­de de upp något som kal­la­des bröst, det var kalk­sten av säm­re kva­li­té som inte skul­le brännas.

Längst nere i brös­tet hade de två hål, i alla fall i de ugnar som vi hade på Sto­lan. Där tän­de de på med ved under. Så fick det brin­na en och en halv dag unge­fär. När det kom upp i en viss tem­pe­ra­tur kom oljan fram i skiff­ret och den antän­de. Sen brann det i åtta- tio dagar, då kun­de man öpp­na upp och bör­ja ta ut den brän­da kal­ken. Då hade inte ugnen brun­nit fär­digt, utan du skul­le vara så nära att du såg eld­här­den fram­för dig, då fick du bäs­ta resul­ta­tet. Det brann så länge oljan fanns kvar. Det tog kanske runt 20 dagar innan det var helt utbrunnet.

Ugnar­na var som regel inspräng­da i skif­fer­ber­get. Det var vik­tigt att det var skrot­sten eller skif­fersten ytterst, annars kun­de kal­ken som brun­nit kom­ma i kon­takt med vat­ten och släc­kas och bli till mjöl. Det var ett väl­digt jobb att bara byg­ga upp ugnar­na. Sam­ma ugn åter­an­vän­des fle­ra gånger.”

Den­na arti­kel är ska­pad med medel från: