24. Ryds Grottor

Tvärte­mot vad nam­net anty­der så är Ryds grot­tor inte någ­ra grot­tor. Istäl­let är det en klyf­ta som öpp­nats upp.

Mäk­ti­ga dia­ba­spe­la­re har gli­dit ut 10–20 meter mot ras­bran­ten. I bran­ten och bot­ten av klyf­tor­na finns gott om mäk­ti­ga sten­block. Från pla­tå­kan­ten har man en vid­sträckt utsikt.

Den här typen av hålor, grot­tor och pela­re hit­tar vi längs dia­bas­bran­ter­na på många stäl­len runt Bil­ling­en. Dia­ba­sen är en mag­ma­tisk bergart – det bety­der att den har sitt ursprung från mag­ma i jor­dens inre. Mag­man träng­de upp i spric­kor i de omkring­lig­gan­de bergar­ter­na för runt 300 mil­jo­ner år sedan. När den heta mag­man sval­na­de och stel­na­de till bergar­ten dia­bas sprack den upp, oftast i sex­si­di­ga pelar­block men ock­så längs läng­re spric­kor. Det är det som gett bergs­si­dor­na deras karak­te­ris­tis­ka utse­en­de med pela­re, klyf­tor, hålor och grot­tor. Under vår- och höst­flod kas­tar sig Blängs­mos­sens gula myr­vat­ten utför bran­ten i det intil­lig­gan­de Guldfallet.

Utsik­ten från Ryds grot­tor visar det slätt­land­skap (pene­plan) som bil­da­des för drygt 600 mil­jo­ner år sedan. Ovan­på pene­pla­net avlag­ra­des sedan sedi­ment under en tids­pe­ri­od på lite mer än 80 mil­jo­ner år (512–428 mil­jo­ner år sedan). Det blev sedan till de sedimen­tära bergar­ter som byg­ger upp pla­tå­ber­get ­ Bil­ling­en under diabasen.

Tänk på att mil­jön är för­rä­disk, och håll hun­dar kopp­la­de och barn under uppsikt!