6 april 2023 | Text: Anna Ber­gen­gren | Nuti­da foton & film: Hen­rik Theodorsson

Idag ser Ran­stads­ver­ket ut som vil­ket gam­malt indu­stri­kom­plex som helst. En fält­rid­ba­na bre­der ut sig på gräsy­tor­na fram­för, och i en del av de kvar­va­ran­de bygg­na­der­na finns ett före­tag som säl­jer villa­vag­nar. En annan del hyrs ut till en motor­cy­kel­klubb. Många hus är för­fall­na, och asfal­ten bör­jar spric­ka upp. En gam­mal vakt­kur finns fort­fa­ran­de kvar där man åker in mot de bort­re delar­na av indu­stri­om­rå­det. De fles­ta dagar, strax efter lunch, par­ke­rar en pick-up fram­för entrén. Ut kli­ver en 80-årig man, som för­svin­ner in på ett kon­tor över­be­lam­rat med pap­per och doku­ment. Det är Bengt Lillj­ha, som blev forsk­nings­chef på Ran­stads­ver­ket 1975, en anlägg­ning han sedan kun­de köpa 1987 och som han ännu äger. 

– Jag är nog den enda pri­vat­per­so­nen i värl­den som äger en kärn­tek­nisk anläggning. 

Nya för­sök till utvin­ning möter loka­la protester

Den förs­ta okto­ber 1975 anställs allt­så Bengt Lillj­ha. Han vet nog knap­past då att han kom­mer kli­va in genom dör­rar­na här näs­tan var­je dag de kom­man­de 45 åren. 

Bengt är född i Ska­ra och tar stu­dentex­a­men där 1961. Han bör­jar sedan på Chal­mers i Göte­borg där han blir civilin­gen­jör i kemi, när­ma­re bestämt kärn­ke­mi, och så små­ning­om ock­så tek­no­lo­gie licen­ti­at inom sili­kat­ke­mi. Efter det får han jobb i Väst­ber­ga i Stock­holm med att fram­stäl­la vol­fram på en stor kemifabrik. 

– Jag var där i fyra år och blev chef för ett utveck­lings­la­bo­ra­to­ri­um. När de sedan skul­le läg­ga ner fick jag för­slag på tre nya jobb inom sam­ma före­tag: flyt­ta till Gimo och bli chef för kva­li­tets­styr­ning, flyt­ta till Argen­ti­na och bli plats­chef, eller bli tek­nisk chef i Indien. 

Av en slump hit­ta­de Bengt Lillj­ha sam­ti­digt en liten annons i tid­ning­en, om en tjänst som forsk­nings­chef i Ranstad. 

– Det låg i när­he­ten av där jag var född, i Ska­ra, jag tänk­te att jag skic­kar in en ansö­kan så får vi se. Jag var med­ve­ten om att job­bet var kon­tro­ver­si­ellt och vad det skul­le bli av anlägg­ning­en, det viss­te ju ing­en. Men jag tyck­te det lät oer­hört intres­sant, och det fanns myc­ket resur­ser för utveckling. 

Bengt får job­bet, flyt­tar ner och köper en vil­la i Skultorp. 

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre: Bengt Lillj­ha (och Anne-Marie Brandt) i kon­fe­rens­rum­met på Ran­stads­ver­ket. Ned­re: Bengt vid model­len som visar hur Ran­stads­ver­ket en gång såg ut, innan sto­ra delar revs.
Ran­stads­ver­ket i Häggums soc­ken bör­ja­de anläg­gas 1960, en då topp­mo­dern anlägg­ning som kos­ta­de mil­jar­der att byg­ga omvand­lat till dagens pen­ning­vär­de. Mel­lan 1965 och 1969 var anlägg­ning­en i drift, men på grund av bris­tan­de lön­sam­het över­gick man 1969 till att bedri­va forsk­ning och pro­cess­ut­veck­ling, med drift i allt mind­re ska­lor och med mins­kad personalstyrka.

1975 pub­li­ce­ra­des LKAB:s rap­port Ranstad75

Under 1970-talet sti­ger uran­pri­ser­na igen och man bör­jar på nytt pra­ta om mer stor­ska­lig utvin­ning av uran i Ran­stad. Vat­ten­fall, LKAB och Boli­den AB har gått in med peng­ar när sta­ten mins­ka­de sitt stöd och har där­för intres­sen i verk­sam­he­ten. 1975 pub­li­ce­rar LKAB rap­por­ten Pro­jekt Ran­stad 75, med pla­ner på utvin­ning av uran och dess­utom and­ra ämnen ur alun­skif­fern. Totalt vill man ha en pro­duk­tion på 1 275 ton uran per år och för det­ta behö­ver sex mil­jo­ner ton alun­skif­fer bry­tas var­je år i ett 25 kvadrat­kilo­me­ter stort områ­de. Bryt­ning­en ska ske både i dag­brott och under jord. Rap­por­ten kri­ti­se­ras hårt av både lokal­be­folk­ning­en och mil­jö­rö­rel­sen för fle­ra bris­ter. Rege­ring­en som till­trä­der 1976 vill inte ta för­sla­get vida­re. Men 1977 pub­li­ce­rar LKAB en ny rap­port, Mine­ral­pro­jekt Ran­stad. Man hade nu änd­rat fokus och tänk­te att både forsk­ning och pro­duk­tion skul­le ske i fram­ti­den, och änd­ra­de den pla­ne­ra­de utvin­ning­en av uran till 200 ton per år från skif­fer som endast skul­le bry­tas i dagbrott.

Pro­tes­ter­na mot ura­nut­vin­ning­en har under tiden fått fart på rik­tigt, det är inte bara när­bo­en­de och hem­bygds­för­e­ning­en utan även natio­nel­la rös­ter som nobel­pris­ta­ga­ren Han­nes Alfvén som ger sig in i debat­ten. I maj 1976 arran­ge­ras Väst­gö­ta­ber­gens dag under en vec­ka, och pro­tes­ter­na kul­mi­ne­rar med att så myc­ket som 8000 män­ni­skor sam­las i en hage utan­för Ran­stads­ver­ket. Till slut läg­ger kom­mu­ner­na in sina veton mot fort­satt brytning. 

– Det är klart att det var spän­ning­ar lokalt, men jag upp­lev­de ald­rig någon hot­full situ­a­tion mot mig per­son­li­gen, säger Bengt. Jag tyck­te att det gick bra att dis­ku­te­ra med mot­stån­dar­na, men de hade sina åsik­ter som var svå­ra att ändra. 

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre: Nobel­pris­ta­ga­ren Han­nes Alfvén som ger sig in i debat­ten och talar på Väst­gö­ta­ber­gens dag i maj 1976. Ned­re: Ca 8 000 män­ni­skor sam­la­des i en hage intill Ran­stads­ver­ket för att visa sitt mot­stånd till den skräm­man­de utveck­ling­en. Bil­der från Fal­kö­pings tid­ning den 1 juni 1976.
För­kort­ning­ar som används i texten:
RSA = Ran­stad Skif­fer­ak­tie­bo­lag. Tar över efter AB Ato­me­ner­gi 1978.
RMA = Bengts bolag som han bil­dar 1984. Hyr anlägg­ning­en på Ran­stad av RSA.
RIC = När Bengt får köpa RSA, hela anlägg­ning­en och omgi­van­de mark 1987 byter han namn på före­ta­get till Ran­stad Indu­stri­cent­rum, RIC.
SKI = Sta­tens Kärn­kraft­in­spek­tion, exi­ste­rar innan 2008.
SSI = Sta­tens Strål­skydds­in­sti­tut, exi­ste­rar innan 2008.
SSM = Sta­tens Strål­skydds­myn­dig­het. Bil­das 2008 då SKI och SSI slås samman.

Nu föl­jer någ­ra år med nya bolags­for­mer och ägan­de, något som i efter­hand kom­pli­ce­rar ansva­ret för åter­ställ­ning under avveck­lings­ti­den. 1978 tar det nybil­da­de Ran­stad Skif­fer­ak­tie­bo­lag (RSA) över hela anlägg­ning­en och bryt­nings­kon­ces­sio­nen från AB Ato­me­ner­gi. RSA får sedan även eget till­stånd enligt ato­me­ner­gi­la­gen 1980. Den­na lag ersat­tes 1984 av vad som kal­las kärn­tek­ni­kla­gen. Anlägg­ning­en blev där­med ock­så i prin­cip klas­sad som en kärn­tek­nisk anlägg­ning, men det är ing­et som upp­märk­sam­mas av vare sig äga­re eller myn­dig­he­ter – och det är något vi åter­kom­mer till senare.

Fram till 1980 tit­tar man på oli­ka möj­lig­he­ter för fort­satt verk­sam­het, men sen kom­mer beske­det om ned­lägg­ning. Det var då 98 anställ­da vid verket.

– Jag minns myc­ket väl dagen då beske­det kom, berät­tar Bengt. 

– Vid lunch­tid förs­ta juli 1980 ring­de sty­rel­se­ord­fö­ran­den till mig och sa: det blir ing­en bryt­ning, det blir ing­en fort­sätt­ning. Det var en fre­dag, och semestern bör­ja­de på mån­da­gen, och jag var tvung­en och gå ut och berät­ta för de anställda… 

Kal­ky­ler­na för att få lön­sam utvin­ning i Ran­stad har all­tid varit bero­en­de av ett högt världs­mark­nads­pris på uran. Vid nor­ma­la pri­ser var det för sto­ra kost­na­der med utvin­nings­pro­ces­sen och uran­hal­ten var för låg. 

– Det fanns ing­en möj­lig­het att få lön­sam­het 1980, säger Bengt. En annan möj­lig­het vi hade var att utvin­na säll­syn­ta jordartsme­tal­ler, men det var så liten halt så det var ing­en eko­no­mi i det heller. 

Rolf Hol­mqvist job­ba­de på Ran­stad fram till beske­det kom 1980, och då över­gick han till att bli konsult.

– Man kan ju frå­ga sig om det var det bra att de lade ner eller inte? Jag skul­le nog kun­na säga att det fanns så myc­ket tek­nis­ka pro­blem att vi skul­le haft svårt att full­föl­ja det i stor ska­la, säger Rolf idag.

– Att för­lo­ra så myc­ket under pro­ces­sen var ett stort pro­blem. Vi för­sök­te till exem­pel baka stör­re korn av det fina dam­met som skul­le hål­la ihop vid lak­ning­en, men det gick inte bra. Hur myc­ket skif­fer­damm det blev i pro­ces­sen, det såg vi sen i sam­band med riv­ning­en, det satt bland annat kvar i lak­ver­kets rörsystem.

Rolf Hol­mqvist bör­ja­de i verk­sta­den på Ran­stads­ver­ket som 21-åring 1963.
“De såg ing­en fort­sätt­ning på uran­han­te­ring eller ura­nut­vin­ning i Sve­ri­ge. De frå­ga­de mig om jag vil­le köpa, och jag sa ja.”
/ Bengt Lillj­ha, äga­re Ran­stad Industricentrum

Verk­sam­he­ten efter 1980 – och Bengt köper allt

– 1980 till 1985 hade vi något som kal­la­des alter­na­ti­va pro­jekt och tit­ta­de på oli­ka möj­lig­he­ter att använ­da anlägg­ning­en i Ran­stad till något. En intres­sant idé var att åter­vin­na anri­kat uran ur rest­pro­duk­ter från till­verk­ning av kärn­bräns­le, berät­tar Bengt.

1982 ansö­ker där­för Ran­stad Skif­fer­ak­tie­bo­lag under Bengts led­ning om till­stånd hos Sta­tens Kärn­kraft­in­spek­tion (SKI) om att utvin­na anri­kat uran ur rest­pro­duk­ter från kärn­bräns­le­fa­bri­ker. Den här åter­vin­ning­en blir den huvud­sak­li­ga sys­sel­sätt­ning­en med uran på Ran­stad fram till 2009. 

– Jag åter­vann i förs­ta hand anri­kat uran från ASEA-Atoms bräns­le­fa­brik i Väs­terås, berät­tar Bengt. Under tio år kun­de jag utvin­na fle­ra ton uran från con­tain­rar med rest­pro­duk­ter som de bara haft stå­en­des på sin bak­gård. Vi var den enda anlägg­ning­en i värl­den som kun­de göra det.

Klic­ka för stör­re bild. Tid­nings­ur­klipp från Sköv­de Nyhe­ter den 4 maj 1985

1984 går RSA:s kon­ces­sion (till­stånd) enligt mine­ral­la­gen ut. Ägar­na till RSA var inte intres­se­ra­de av att fort­sät­ta bedri­va någon verk­sam­het i Ran­stad. Sam­ma år bil­dar där­för Bengt bola­get Ran­stad Mine­ral (RMA), som fort­sät­ter utveck­la och bedri­va åter­vin­ning av uran ur avfall från till­verk­ning av kärn­bräns­le och då med egna till­stånd av SKI. Det­ta nya bolag hyr då loka­ler­na och utrust­ning­en på Ran­stad av RSA.

1987 får Bengt möj­lig­het att köpa Ranstad. 

– Det blev en kris på ägar­si­dan, de såg inte att Ran­stad hade någon funk­tion att fyl­la i deras orga­ni­sa­tion – man vil­le bli av med anlägg­ning­en på något sätt och gick ut med att de sök­te köpa­re, säger Bengt.

– De såg ing­en fort­sätt­ning på uran­han­te­ring eller ura­nut­vin­ning i Sve­ri­ge. De frå­ga­de mig om jag vil­le köpa, och jag sa ja. 

Med köpet änd­rar Bengt nam­net på Ran­stad Skif­fer­ak­tie­bo­lag till Ran­stad Indu­stri­cent­rum AB (RIC). Han bör­jar hyra ut delar av loka­ler­na på Ran­stad till oli­ka före­tag, (till exem­pel Mor­gan Nymans före­tag med för­sälj­ning av villa­vag­nar som finns där än i dag). 

Klic­ka för stör­re bild. Blan­da­de tid­nings­ur­klipp från 1984–1987

Att Bengt fick köpa hela anlägg­ning­en med omgi­van­de mark kom som en över­rask­ning för många. I grann­går­den till Ran­stads­ver­ket satt Roland Wils­son i sin trak­tor på åkern när han fick höra om köpet. Roland var då fem­te gene­ra­tio­nen på sam­ma gård, hans pap­pa hade tving­ats säl­ja mar­ken som de där­ef­ter arren­de­rat av först AB Ato­me­ner­gi och sedan RSA.

– När de köp­te mar­ken på fem­ti­o­ta­let, eller sna­ra­re expro­pri­e­ra­de den, då sa de att om det inte blir något av med verk­sam­he­ten så ska den for­ne mar­kä­ga­ren få köpa till­ba­ka, berät­tar Roland idag. 

– Så det trod­de vi när ver­ket lades ner på 80-talet — att den möj­lig­he­ten skul­le fin­nas. Sen hör­de jag om det på radio när jag satt i trak­torn, att Bengt fått allt. Vi hade inte fått någon infor­ma­tion innan…

– Men det ska jag säga, att Bengt har varit en väl­digt bra jord­ä­ga­re genom alla år. Han har ald­rig lagt sig i hur vi bru­kar marken. 

Åter­vin­ning­en av anri­kat uran pågick i full ska­la fram till 2003, där­ef­ter beslu­ta­de Sta­tens Strål­skydds­in­sti­tut, SSI, att verk­sam­he­ten skul­le begrän­sas så att man bara fick ta hand om det mate­ri­al som redan fanns på anlägg­ning­en. Under peri­o­den 1981 – 2003 åter­vann Ran­stad Mine­ral unge­fär 11 ton anri­kat uran från rest­pro­duk­ter som leve­re­ra­des från kärn­bräns­le­fa­bri­ken i Västerås.

Klic­ka för stör­re bild. Tid­nings­ur­klipp från Sköv­de Nyhe­ter den 4 mars 1988

Bengt Lillj­ha smugg­lar kärn­va­pen­tek­nik till ter­ro­ris­ter? I sam­band med en sträng­a­re kon­troll i bör­jan av 2000-talet upp­täcks det en skill­nad på de siff­ror som angetts när uran kör­des till Ran­stad, och de siff­ror som angetts för uran som läm­nat anlägg­ning­en. Skill­na­den var på många ton uran – vart hade det tagit vägen? 

För­mo­dat för­svun­net uran till­sam­mans med det fak­tum att det varit syris­ka fors­ka­re på anlägg­ning­en, får ame­ri­kans­ka CIA att peka ut Bengt som en säker­hets­risk. Bengt själv tog det hela med ro. Siff­ror­na på hur myc­ket ura­nav­fall som kom till anlägg­ning­en var näm­li­gen hela tiden en myc­ket grov upp­skatt­ning och inte en exakt siff­ra, och de syris­ka fors­kar­na var utsed­da av IAEA.

– Jag hade under mitt arbe­te med åter­vin­ning av uran kon­takt med IAEA och de hade ett pro­jekt i Syri­en med utvin­ning av uran, unge­fär sam­ma pro­cess som vi hade här i Ran­stad. Jag fick en för­frå­gan från IAEA i slu­tet av 1980-talet om jag var intres­se­rad av att ta emot två ingen­jö­rer från Syri­en som skul­le lära sig om vårt arbe­te. Jag sa att det själv­klart gick bra. De var här två som­rar i rad. Sen blev det en dis­kus­sion om det­ta, att jag hade tagit emot per­so­ner från Syri­en. Jag kun­de bara hän­vi­sa till IAEA, det var de som valt ut vil­ka som skul­le kom­ma hit.

– Men Säpo kom hit ett par gång­er med någ­ra års mel­lan­rum och kon­trol­le­ra­de att allt var som det skul­le, att jag inte kän­de mig hotad. De gav mig ett tele­fon­num­mer jag skul­le ringa, om jag kän­de mig för­följd eller skrämd, säger Bengt och skrattar.
– Men de uttryck­te ald­rig tyd­ligt vad hotet skul­le kun­na vara mot mig, och det vet jag inte än idag.

1991 rivs silon, som varit en stor sym­bol för anlägg­ning­en. Fle­ra tusen män­ni­skor kom­mer till Häggum för att se när silon sprängs.

Avveck­ling­en av Ranstadsverket

Vis­sa mind­re arbe­ten med åter­ställ­ning utför­des redan i slu­tet av 1970-talet, men i och med att kon­ces­sio­nen går ut 1984 så bör­jar man så små­ning­om pla­ne­ra för åtgär­der som var vill­ko­ra­de i den ursprung­li­ga koncessionen.

Mot slu­tet av 1980-talet bör­jar man på all­var pla­ne­ra för avveck­ling i stör­re ska­la. Pla­ne­ring­en av de inle­dan­de åtgär­der­na utför­des av AB Ato­me­ner­gi (men då under dess nya namn Studsvik AB). Avveck­ling­en genom­förs sen under tre etap­per. De förs­ta två etap­per­na utför­des i huvud­sak av AB SVA­FO – ett bolag som ägdes gemen­samt av kärn­kraft­bo­la­gen och med upp­gift att utfö­ra avveck­ling, inklu­si­ve åter­ställ­ning och efter­be­hand­ling av anlägg­ning­ar som tagits fram från bör­jan av främst AB Atomenergi.

Klic­ka för stör­re bild. Ons­da­gen 11 novem­ber 1987 skrev Sköv­de Nyhe­ter om de förs­ta ste­gen i ned­mon­te­ring­en av Ranstadsverket.
1990–1993

Här är fokus på lak­rest­om­rå­det och åter­stäl­lan­de av dag­brot­tet, samt riv­ning av en del bygg­na­der. Bland annat avveck­las den under­jor­dis­ka grov­kros­sen, och 1991 rivs silon, som varit en stor sym­bol för anlägg­ning­en. Fle­ra tusen män­ni­skor kom­mer till Häggum för att se när silon sprängs. Dag­brot­tet efter­be­hand­las och vat­ten­fylls så att Tra­ne­berg­sjön skapas.

2007–2009

Här genom­förs åtgär­der som foku­se­rar på själ­va indu­stri­om­rå­det och avser då sane­ring mark och omhän­der­ta­gan­de av gam­malt avfall som befin­ner sig på alla möj­li­ga stäl­len runt anläggningen.

2008–2020

Den tred­je avveck­lingse­tap­pen base­ras på krav från både läns­sty­rel­sen och Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten (SSM). Åtgär­der­na utför­des nu av RIC som fick anli­ta ett antal kon­sul­ter och före­tag för oli­ka ända­mål. Syf­tet här var främst att få indu­stri­om­rå­det och områ­det runt gam­la dag­brot­tet, nume­ra vat­ten­fyllt som Tra­ne­bergs­sjön, fri­klas­sa­de från strål­ning. Ned­mon­te­ring­en som sker omfat­tar både bygg­na­der som var delar av den kärn­tek­nis­ka anlägg­ning­en, till exem­pel sov­rings­ver­ket och lak­ver­ket, och and­ra delar som inte var kärn­tek­nisk anlägg­ning, som brun­nar och elin­stal­la­tio­ner, till exem­pel en trans­for­ma­tor­sta­tion. Inom områ­det schak­tas sto­ra mäng­der jord bort som har för­höj­da hal­ter av uran, och de förs sedan efter fri­klass­ning till en depo­ni för industri­av­fall som drivs av Sköv­de kom­mun. Övrigt avfall med hög­re hal­ter uran förs efter kon­troll och sär­skilt vill­ko­rad fri­klass­ning till en depo­ni för far­ligt avfall i Kvarn­torp, Kum­la kommun.

Under den sista etap­pen sam­man­ställs ock­så en omfat­tan­de avveck­lings­rap­port, som pub­li­ce­ras 2020. Där fram­går att omvand­lat till dagens pen­ning­vär­de har kost­na­der­na för avveck­ling­en från 1980-talet fram till 2020 lan­dat på runt 600 mil­jo­ner kro­nor. Finan­sie­ring kom­mer främst från Studsviks­fon­den, en fond vars medel var avsed­da att använ­das för att täc­ka utgif­ter som upp­står vid avveck­ling eller åter­ställ­ning av anlägg­ning­ar och verk­sam­het som bedri­vits för att byg­ga upp kärn­tek­ni­ken i Sverige. 

Fri­klass­ning av en anlägg­ning från strål­ning inne­bär att man gör en bedöm­ning att det går att leva och bo på plat­sen i fram­ti­den med tan­ke på even­tu­ellt kvar­va­ran­de radi­o­ak­ti­va ämnen. 2019 fri­klas­sas sto­ra delar av områ­det som hör till Ran­stads­ver­ket av Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten, det vill säga de åter­stå­en­de bygg­na­der­na, mar­ken runt omkring des­sa, och områ­de­na runt Tra­ne­bergs­sjön. Fri­klass­ning­en gäl­ler dock inte lak­rest­om­rå­det. Under tiden fram till 1980 så depo­ne­ra­des det mesta av avfal­let på lak­rest­om­rå­det. Under verk­sam­he­ten med åter­vin­ning kör­des istäl­let det mesta av avfal­let till Risäng­en, en kom­mu­nal depo­ni i Skövde.

Klic­ka för stör­re bild. Tunga maski­ner i arbe­te under sista avveck­lingse­tap­pen 16 feb­ru­a­ri 2017.
2019 klas­sas lak­rest-områ­det som mil­jö­risk­om­rå­de av läns­sty­rel­sen, med ett eget kontrollprogram.

Hur myc­ket uran kom ut i Hornborgasjön?

Hur myc­ket för­ore­ning­ar som kom­mer ut i omgi­van­de vat­ten kon­trol­le­ras till viss del från 1965, och sköts till en bör­jan av AB Ato­me­ner­gi. Från 1990 så inför läns­sty­rel­sen ett mer modernt pro­gram för över­vak­ning, med prov­tag­ning och ana­ly­ser av grund­vat­ten. Den kon­trol­len utö­kas 1995 med prov­fis­ke och bot­ten­fau­na­kon­troll på ett antal punk­ter. Vat­ten från anlägg­ning­en släpp­tes ut till tre vat­ten­drag, som alla myn­nar i Horn­bor­ga­sjön: Pösan, Mar­bäc­ken och Hornborgaån. 

Det är fram­förallt det gam­la dag­brot­tet, nume­ra Tra­ne­bergs­sjön, och lak­rest­om­rå­det som släppt ifrån sig för­ore­ning­ar från anlägg­ning­en och fort­fa­ran­de gör det. I dag­brot­tet var man tvung­en att under drif­ten pum­pa bort vat­ten och det påver­ka­de grund­vat­ten­ni­vån, med följd att ura­net i skif­fern fri­gjor­des. När dag­brot­tet sen vat­ten­fyll­des läck­te där­för myc­ket uran ut. Men hur stor har egent­li­gen mil­jöpå­ver­kan från Ran­stads­ver­ket varit? En som har koll är Urban Lin­dquist, tidi­ga­re till­syns­hand­läg­ga­re på läns­sty­rel­sen för Ranstad.

– Jag job­ba­de med Ran­stad från 1988 fram till 2021, så det är ing­en som kan kla­ga på läns­sty­rel­sens kon­ti­nu­i­tet i det här fal­let, säger Urban och skrattar. 

– Det är störst utsläpp som kom­mer från Tra­ne­bergs­sjön, 2015 var det till exem­pel 72 kilo uran per år. Tidi­ga­re under drifts­ti­den var det över 200 kilo per år fle­ra gång­er. Men om man tit­tar på de här 72 kilo­na och sät­ter det i rela­tion till vad som finns i Horn­bor­ga­ån och som rin­ner ut i Horn­bor­ga­sjön så är det unge­fär högst 10 procent.

– Vi har i under­sök­ning­ar som vi gjort på bot­ten­fau­na och fisk ald­rig kun­nat påvi­sa någon nega­tiv påver­kan från de utsläpp som skett från Tranebergssjön. 

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre: Rören till “Fli­an-led­ning­en” som led­de renat avfalls­vat­ten till ån Fli­an och Horn­bor­ga­sjön. Efter loss­ning, vid den nybygg­da last­ka­jen i järn­vägs­sta­tio­nen i Skul­torp, gick trans­por­ten med trak­tor­släp till Ran­stads­ver­ket. Ned­re: Det före det­ta dag­brot­tet som idag är Tranebergssjön.

Mel­lan 1995–2001 beräk­na­des 1000–2500 kilo uran per år rin­na ut i Horn­bor­ga­ån. Bara en liten del av det­ta här­stam­ma­de allt­så från Ran­stad. Den störs­ta mäng­den för­ore­ning­ar kom­mer från gam­la röd­fyrs­hö­gar (bränt alun­skif­fer) som är kvar från tidi­ga­re indu­stri­er och som finns i ett stort antal i pla­tå­bergs­land­ska­pet. Berg­grun­den här har ock­så myc­ket uran natur­ligt, jäm­fört med and­ra områ­den i Sve­ri­ge, vil­ket ock­så bidrar till utsläppen.

Från lak­rest­om­rå­det läc­ker det ock­så ut en del uran, unge­fär fyra kilo per år. Här har man beräk­nat att det totalt är 1,7 mil­jo­ner ton avfall som depo­ne­rats – och av det­ta är unge­fär 220 ton uran. 2019 klas­sas områ­det som mil­jö­risk­om­rå­de av läns­sty­rel­sen, med ett eget kon­troll­pro­gram. Finns det då någ­ra ris­ker framåt?

– Läns­sty­rel­sen har finan­sie­ring från Studsviks­fon­den att genom­fö­ra kon­troll­pro­gram­met i 30 år fram­ö­ver, säger Urban.

– Ser man på utsläp­pen som de är idag ser jag inga ris­ker. Men det är klart, det är myc­ket uran som lig­ger där, så det kan sägas ha en risk­po­ten­ti­al. Hit­tills har vi inte påvi­sat någ­ra kons­ti­ga vitt­rings­pro­ces­ser i lak­hö­gen, men det vet man inte vad som hän­der i framtiden.

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre: Bränd alun­skif­fer, s.k. röd­fyr, som är en rest­pro­dukt efter kalk­brän­ning. Ned­re: Dam­mar­na vid lakrestområdet.
“Ansva­ret för avveck­ling­en och åter­ställ­ning­en och efter­be­hand­ling­en blev en fruk­tans­värt kom­pli­ce­rad fråga.”
/ Stig Wing­e­fors, SKI/SSM 1982–2022

Vad gör man med en kärn­tek­nisk anlägg­ning i pri­vat ägo?

Trots avveck­ling­en kvar­står två pro­blem. Det förs­ta är att lak­rest­om­rå­det fort­fa­ran­de är en verk­sam­het med joni­se­ran­de strål­ning där ansvars­frå­gan inte är helt utredd. Det and­ra är att hela anlägg­ning­en alltjämt är klas­sad som en kärn­tek­nisk anlägg­ning som ing­en vet hur man fri­klas­sar. Av den enor­ma stat­li­ga pre­stige­sats­ning­en på 1960-talet har vi allt­så kvar: en verk­sam­het med strål­ning, och en kärn­tek­nisk anlägg­ning. Bäg­ge är i pri­vat ägo – av Bengt. 

Kan klass­ning­en som kärn­tek­nisk anlägg­ning någon­sin tas bort? Och hur ska lak­rest­hö­gen han­te­ras i fram­ti­den? Häng med nu, för det är inte helt lätt att för­kla­ra var­för Bengt inte får något svar på de här frågorna.

Ett pro­blem när det gäl­ler Ran­stad är att det varit oli­ka lagar som gällt. När Ran­stads­ver­ket först anläggs hade AB Ato­me­ner­gi ett gene­rellt till­stånd enligt dåva­ran­de ato­me­ner­gi­la­gen att han­te­ra kär­näm­ne. Före­ta­get fick 1960 kon­ces­sion att utvin­na uran i Ran­stad enligt sten­kolsla­gen från 1886. Ran­stad Skif­fer­ak­tie­bo­lag, som tar över från AB Ato­me­ner­gi 1978, får eget bryt­nings­kon­ces­sion 1980 enligt ato­me­ner­gi­la­gen. Ran­stads­ver­ket klas­sas inte som en kärn­tek­nisk anlägg­ning vid den här tid­punk­ten, eftersom det begrep­pet inte ens exi­ste­ra­de. Det är något som intro­du­ce­ras först 1984 i och med den då nytill­kom­na kärn­tek­ni­kla­gen, som då ersät­ter atomenergilagen.

Rent for­mellt blev lak­rest­om­rå­det, sov­rings­ver­ket, lak­ver­ket och någ­ra and­ra bygg­na­der delar av en kärn­tek­nisk anlägg­ning i och med till­koms­ten av kärn­tek­ni­kla­gen 1984. Men av någon anled­ning så var inte det­ta något som lyf­tes fram på 1980-talet av de myn­dig­he­ter som hade ansvar för till­sy­nen av (den kärn­tek­nis­ka) verk­sam­he­ten som bedrevs med åter­vin­ning av anri­kat uran. Och Bengt köp­te Ran­stads­ver­ket 1987 i tron att det var en van­lig industri­an­lägg­ning han tog över (nåväl, inte så van­lig kanske, men i alla fall inte vad han trod­de var en kärn­tek­nisk anläggning). 

Hur kan det bli så rörigt att man i Sve­ri­ge inte har rik­tig koll på vad som är en kärn­tek­nisk anlägg­ning eller inte? Var­för viss­te var­ken myn­dig­he­ter, säl­ja­re eller köpa­re (Bengt) att Ran­stad i och med den nya lagen 1984 fick en ny klass­ning? Och när upp­täc­ker man att det är en kärn­tek­nisk anlägg­ning som sta­ten sålt till en privatperson?

För att för­sö­ka bringa klar­het så pra­tar vi med Stig Wing­e­fors, som job­ba­de på dåva­ran­de Sta­tens kärn­krafts­in­spek­tion (SKI) och sena­re på Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten (SSM), från 1982 och fram till sin pen­sion. Efter det var han kon­sult åt Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten ända till 2022, med bland annat Ran­stads­ver­ket på sitt bord. 

– Till­sy­nen av Ran­stad­ver­ket sköt­tes väl­digt ofull­stän­digt, eller vad ska man säga, det sked­de i oli­ka stup­rör. Enligt min erfa­ren­het från 1980-talet fram till bör­jan av 2000-talet var det tre myn­dig­he­ter inblan­da­de, som bara hade lite kon­takt med varand­ra på den tiden: Läns­sty­rel­sen, SSI och SKI, säger Stig Wingefors.

– Som anställd på Sta­tens kärn­krafts­in­spek­tion från bör­jan av 1980-talet hade jag ing­et direkt ansvar för till­sy­nen av Ran­stad. Jag hjälp­te då och då den enhet som ansva­ra­de för till­sy­nen av Ran­stad med frå­gor av kärn­ke­misk natur. Jag tit­ta­de ald­rig på någ­ra and­ra delar under 1980-talet, men omkring 1990 väck­tes frå­gan om inte RMA:s verk­sam­het rör­de sig om han­te­ring av kär­nav­fall på anlägg­ning­en, och då blev jag mer enga­ge­rad. Från omkring 2003 och fram till bildan­det av SSM 2008 var jag tillsynsansvarig.

– Ansva­ret för avveck­ling­en och åter­ställ­ning­en och efter­be­hand­ling­en blev en fruk­tans­värt kom­pli­ce­rad frå­ga, fort­sät­ter Stig. Det är ju så att lag­stift­ning­en har änd­rats fle­ra gång­er, och det är inte bara en lag, utan det är minst tre lagar, om inte fler, som är invol­ve­ra­de i detta. 

– Det var först runt 2007–2008 vi hade dis­kus­sio­ner med våra juris­ter om det här med ansva­ret för avveck­ling och vil­ka lagar som då skul­le tilläm­pas. Och hör och häp­na, vi hade fram till års­skif­tet 2007–2008 inte klart för oss själ­va, att hela anlägg­ning­en egent­li­gen rent for­mellt var en kärn­tek­nisk anlägg­ning. Det­ta var grun­dat på det till­stånd enligt ato­me­ner­gi­la­gen som fanns från 1980, som ersat­tes av kärn­tek­ni­kla­gen 1984. 

Det var allt­så först så sent som på 2000-talet det gick upp för myn­dig­he­ter­na att Ran­stads­ver­ket rent for­mellt var en kärn­tek­nisk anlägg­ning och att det var reg­ler­na för en sådan som skul­le gäl­la. Så det är inte så under­ligt att Bengt inte viss­te att det var en kärn­tek­nisk anlägg­ning han köp­te. De fles­ta bygg­na­der som var delar av den kärn­tek­nis­ka anlägg­ning­en har nu rivits, men klass­ning­en lig­ger fort­fa­ran­de kvar för hela industriområdet. 

– Jag har läm­nat in en slut­rap­port över riv­ning­en som skul­le lig­ga till grund för att ta bort klass­ning­en som kärn­tek­nisk anlägg­ning för hela Ran­stads­ver­ket, säger Bengt. Men sedan blev det ett glapp – vem är det som verk­li­gen gör det? 

– Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten tycks läm­na frå­gan till rege­ring­en, och rege­ring­en vet inte vad de ska göra, berät­tar Bengt. Jag har skri­vit brev till bäg­ge, både via mail och post men har ald­rig fått något svar.

– Det är under­ligt att Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten ännu inte besva­rat Bengts brev, säger Stig Wing­e­fors, som själv gått i pen­sion och läm­nat ansva­ret för Ran­stad vida­re inom myndigheten.

Vad det gäl­ler lak­rest­om­rå­det, med klass­ning­en verk­sam­het med joni­se­ran­de (”radi­o­ak­tiv”) strål­ning, så är det oklart hur ansva­ret ska för­de­las i fram­ti­den. Läns­sty­rel­sen har skic­kat två skri­vel­ser till Mil­jö­de­par­te­men­tet, berät­tar Urban Lin­dquist. Här föreslås en tyd­lig lös­ning: styc­ka av mar­ken med lak­rest­om­rå­det och låt SGU (Sve­ri­ges geo­lo­gis­ka under­sök­ning) ta över både ansvar och ägan­de, så som de gjort i en del and­ra gam­la gruv­om­rå­den i Sve­ri­ge. Det förs­ta bre­vet skic­ka­des 2015 och det and­ra 2021.

– Efter den förs­ta skri­vel­sen så kom det ner två per­so­ner från mil­jö­de­par­te­men­tet som vi visa­de runt på Ran­stads­om­rå­det i en hel dag, berät­tar Urban Lindquist. 

– Men så hän­de ingen­ting, och sen efter någ­ra år så gick den huvud­an­sva­ri­ge hand­läg­ga­ren i pen­sion utan att säga något till oss. Sen har vi skic­kat in en skri­vel­se till men det är pre­cis som ett svart hål där uppe, vi har inte fått någon respons.

– Det är en elän­dig histo­ria det där, det tyc­ker jag, säger Urban. Det är ju trots allt sta­ten som var huvud­ä­ga­re och som drev på hela pro­jek­tet en gång i tiden, så det är inte mer än rätt att sta­ten tar sitt ansvar.

Strål­sä­ker­hets­myn­dig­he­ten pub­li­ce­rar ett missiv date­rat 2022-02-03, där man skri­ver att Ran­stad indu­stri­cent­rum i alla fall för när­va­ran­de inte anses ha någ­ra skyl­dig­he­ter enligt kärn­tek­ni­kla­gen. Så gott som orda­grant lyder slut­sat­sen i missivet:

SSM:s ställ­nings­ta­gan­de att RIC och RMA inte har någ­ra ytter­li­ga­re skyl­dig­he­ter att full­gö­ra upp­hä­ver dock inte bola­gens skyl­dig­het att i fram­ti­den föl­ja bestäm­mel­ser­na i des­sa lagar om något oför­ut­sett skul­le inträf­fa. Ett beslut med sådan inne­börd (med upp­hä­van­de av skyl­dig­he­ter för all fram­tid) kan bara fat­tas av rege­ring­en vad gäl­ler RIC. Bola­get kan där­för ansö­ka hos rege­ring­en om en befri­el­se från even­tu­ellt kvar­stå­en­de skyl­dig­he­ter enligt kärn­tek­ni­kla­gen och strålskyddslagen.

Missi­vet bekräf­tar allt­så att det ytterst är rege­ring­en som beslu­tar om fri­klass­ning­en som kärn­tek­nisk anläggning.

Bengt är nume­ra åttio år. Han åker fort­fa­ran­de till Ran­stad så ofta han kan, även om det inte blir var­je dag nume­ra. Vad hän­der i fram­ti­den? Kom­mer Ran­stads­ver­ket att vara en kärn­tek­nisk anlägg­ning för all­tid och vem vill i så fall ta över det? Och vad gäl­ler för ansva­ret för lakrestområdet? 

– Jag skul­le egent­li­gen vil­ja säl­ja anlägg­ning­en, men det går inte så länge klass­ning­en är kvar, säger Bengt.

– Jag öns­kar att någon tog över som kun­de fort­sät­ta dri­va det i min anda, som ett små­ska­ligt före­tags­cent­rum. Det är ock­så min dröm att sam­la det mate­ri­al vi har här och byg­ga ett litet muse­um. De fles­ta som kun­de varit med och berät­tat histo­ri­en är bor­ta. Snart sit­ter jag själv kvar. 

IAEA (Inter­na­tio­nal Ato­mic Ener­gy Agency)

IAEA är För­en­ta Natio­ner­nas (FN:s) ato­me­ner­gi­or­gan. IAEA har två huvud­upp­gif­ter. Den ena är att kon­trol­le­ra att kär­näm­nen som är avsed­da för fred­ligt bruk inte används för mili­tä­ra ända­mål (se Icke-sprid­nings­för­dra­get). Den and­ra är att ge råd och tek­nisk hjälp inom kär­ne­ner­gi­om­rå­det och ver­ka för att kär­ne­ner­gin används för fred­li­ga ändamål.

Icke-sprid­nings­för­dra­get

För­dra­get om icke-sprid­ning av kärn­va­pen (NPT) är ett inter­na­tio­nellt avtal som Sve­ri­ge, lik­som de fles­ta and­ra län­der, har under­teck­nat. I för­dra­get för­bin­der vi oss bland annat att för­hind­ra att kär­näm­ne kom­mer till använd­ning för till­verk­ning av kärn­va­pen. Det­ta åta­gan­de veri­fie­ras av det inter­na­tio­nel­la ato­me­ner­gi­or­ga­net, IAEA. Se Kär­näm­nes­kon­troll. För­dra­get träd­de i kraft den 5 mars 1970.

Kär­nav­fall

Kär­nav­fall är radi­o­ak­tivt avfall som bil­das i kärn­kraft­verk och and­ra kärn­tek­nis­ka anläggningar.

Kär­nav­fall defi­nie­ras i kärn­tek­ni­kla­gen som:
a) använt kärn­bräns­le som har pla­ce­rats i slutförvar,
b) radi­o­ak­tivt ämne som har bil­dats i en kärn­tek­nisk anlägg­ning och som inte har fram­ställts eller tagits ur anlägg­ning­en för att använ­das i under­vis­nings- eller forsk­nings­syf­te eller för medi­cins­ka, jord­bruks­tek­nis­ka eller kom­mer­si­el­la ändamål,
c) mate­ri­al eller annat som har till­hört en kärn­tek­nisk anlägg­ning och bli­vit radi­o­ak­tivt för­o­re­nat samt inte läng­re ska använ­das i en sådan anlägg­ning, och
d) radi­o­ak­ti­va delar av en kärn­tek­nisk anlägg­ning som avvecklas.

Kärn­tek­nisk anläggning

Sam­man­fat­tan­de benäm­ning på anlägg­ning­ar där man utvin­ner kär­ne­ner­gi (kärn­kraft­verk), till­ver­kar kärn­bräns­le, upp­ar­be­tar kärn­bräns­le eller han­te­rar eller lag­rar kär­nav­fall. Även forsk­nings­re­ak­to­rer räk­nas hit.

Kär­näm­ne

Kär­näm­ne är en benäm­ning som fram­för allt används i lag­text för uran, plu­to­ni­um, tori­um eller för­e­ning i vil­ken sådant ämne ingår, som används eller kan använ­das för att utvin­na kär­ne­ner­gi. Benäm­ning­en används ock­så till använt kärn­bräns­le som inte har pla­ce­rats i slutförvar.

Kär­näm­nes­kon­troll

Kon­troll av kär­näm­nen för att säker­stäl­la att de endast används för fred­li­ga ända­mål. Kär­näm­nes­kon­troll utförs av IAEA, Euro­pe­is­ka kom­mis­sio­nen och Strålsäkerhetsmyndigheten.

Radi­o­ak­tivt avfall

Alla rest­pro­duk­ter som avger joni­se­ran­de strål­ning. Radi­o­ak­tivt avfall finns i använ­da brand­var­na­re, i avfall från sjuk­hus, indu­stri­er och forsk­nings­in­sti­tu­tio­ner samt i använt kärn­bräns­le. Gemen­samt är att det hand­lar om avfall som inne­hål­ler radi­o­ak­ti­va ämnen.

Uran (U)

Ett radi­o­ak­tivt grun­däm­ne (nr. 92 i peri­o­dis­ka syste­met). Det finns oli­ka iso­to­per av uran och även des­sa är radi­o­ak­ti­va. Uran före­kom­mer i många mine­ra­ler och fyn­dig­he­ter­na är sprid­da över stör­re delen av jor­den. Uran-235 är den iso­top som är van­li­gast att använ­da för att fram­stäl­la kärn­bräns­le eftersom den är lätt att klyva.

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: