Enorma mängder sand, lera, slam, döda växter och djur sjönk då ned och samlades på botten. Under miljontals år pressades sedan materialet ihop och hårdnade så småningomtill sten. Beroende på vad som från början sjönk till botten kom olika lager att få olika prägel.
Alunskiffernär en svart lerskiffer, bildad i ett syrefattigt hav, där döda växt- och djurrester samlades på botten. Organiskt materialet har inte brutits ned, utan lagrats in i skiffern och
har under inverkan av högt tryck och värme ombildats till olja. Därför går det att använda alunskiffern som bränsle i kalkbränningen. Den mest användbara kalken för bränning är orstenen. Det är en form av kalksten som ligger som”linser” i alunskiffern. Här i brottet finns dessa mest i den så kallade ”stora orstensbanken”, ett upp till två meter tjockt sammanhängande lager. Kontaktytan mellan skiffer och orsten syns tydligt. Orsten finns i olika former, bland annat innehållande stängliga kalcitkristaller. Orstenen har en relativt hög halt av organiska ämnen, som gör att det luktar petroleum eller fotogen när man slår på den. Den har därför även fått namnet ”stinksten”. Förutsättningarna för kalkbränning har således varit idealiskapå denna plats: både kalk och bränsle har kunnat brytas tillsammans i ett och samma brott.
Runt i kalkbrottet går en stig där du kan läsa mer om geologin och industrihistorien. Du når kalkbruket antingen genom en promenad från Trolmens station, eller från parkering nere vid Råbäcks hamn.
Hitta Hit
