Under för­som­ma­ren sprids det en stark lök­doft i Munkäng­ar­na. Det är från ramslö­kens lil­je­kon­valj­lik­nan­de blad, som finns i rik­lig mängd i Munkängarna.

Nam­net Munkäng­ar­na här­rör för­mod­li­gen från tiden fram till 1400-talet då Råbäck till­hör­de Vadste­na klos­ter. Nume­ra är det inte någ­ra äng­ar utan sna­ra­re en lund av ädla lövträd.

För 10 500 år sedan exi­ste­ra­de ett hav som het­te Yol­di­a­ha­vet – ett för­sta­di­um till dagens Öster­sjön. Kin­ne­kul­le blev en ö ute i havet och vågor från det forn­ti­da havet sli­pa­de och for­ma­de kalk­ste­nen. Vid Munkäng­ar­na kan vi se hur kalk­ste­nen har grävts ut av ­ vågor­na och rauk­lik­nan­de for­mer har bil­dats – till exem­pel Mörkeklevs grot­ta. Det har varit ett besöks­mål för turis­ter sedan 1800-talet, och en natur­lig käl­la spring­er fram från kalkstenen.

1923 blev en del av kalk­stensk­le­ven frid­lyst och 1972 avsat­tes hela Munkäng­ar­na till naturreservat.

Munkäng­ar­nas flo­ra är väl­digt rik på grund av att dess grund är den bör­di­ga alun­skif­fern, och på grund av det kalkri­ka grund­vatt­net som rin­ner från det ovan­lig­gan­de kalk­stenslag­ret. Plat­sen är väl­be­sökt av turis­ter men även av lokal­be­folk­ning­en. Munkäng­ar­na inte bara har sin tjus­ning under som­ma­ren utan även på våren och fram­för allt under hös­ten då alla regn­bå­gens fär­ger uppen­ba­ras i de viss­nan­de bla­den. Det­ta är helt enkelt ett para­dis för naturäls­ka­re och fotografer.

Hit­ta Hit

Munkäng­ar­na är ett natur­re­ser­vat.