
Här ser man bl.a. Kinnekulle i väster och Ålleberg i sydost och Billingen i nordost. Mellan platåbergen syns slättlandskapet. Många har hört talas om Västgötaslätten som ett bördigt område mellan Vänern och Vättern, men faktum är att Västgötaslätten kan delas upp i flera regioner.
Slättlandskapet vi ser som ligger under 200 m.ö.h., har jordar av lera (marin lera). Den bördiga slätten, som vi idag känner som en av landets kornbodar, har inte alltid varit så. Låt oss gå tillbaka cirka 11 000 år i tiden. Under den smältande inlandsisen rann stora mängder vatten i små rännilar och mäktiga isälvar. Vattnet transporterade med sig nedslipat berg i form av sten, grus, sand och lera, som så småningom nådde havet. De minsta partiklarna höll sig länge svävande i havsvattnet och sjönk först långsamt till botten när de kommit en bit ut i havet, långt bortom isen. Biljoner små lerpartiklar skapade den lerjord som idag breder ut sig över det flacka urberget som utgör Västgötaslätten.
Mellan bergen på Falbygden finns den bördiga, mjukt kuperade moränler-högslätten, belägen mer än 200 m.ö.h. Den sand- och kalkstensplatå som Billingen och de platåberg söder om Billingen delar, gjorde att detta område aldrig var en del av havet, då det var för högt beläget och istället stack upp ur vattnet. Här avlagrades sand, sten och morän från inlandsisen. Dessa lättare, om än steniga, sandjordar med inslag av kalkhaltig morän blev en perfekt grund för stenåldersbönderna att odla på med de redskap de hade. Därför ser vi i området spår av jordbruk så långt tillbaka som 5000 år.