Horn­bor­ga­sjön*

Från ishav till Horn­bor­ga­sjön – För cir­ka 13 000 år sedan hade isen smält bort och Horn­bor­ga­sjön var då en grund vik av det sal­ta Väs­ter­ha­vet. När tryc­ket från isen lät­ta­de bör­ja­de lan­det lång­samt resa sig. Snart bröts kon­tak­ten med havet, och Horn­bor­ga­sjön blev en insjö.

Under de tusen­tals åren fram tills idag, har kli­ma­tet väx­lat mel­lan tor­ra vär­me­pe­ri­o­der och mer kyli­ga och fuk­ti­ga. Stor­le­ken på Horn­bor­ga­sjöns vat­ten­spe­gel har både ökat och mins­kat. Men över tid har sjön bli­vit allt grun­da­re. 

Men än i dag syns spå­ren av den sto­ra inlandsi­sen i land­ska­pet. Inu­ti isen och under den for­sa­de smält­vat­ten fram likt jät­te­li­ka älvar. Isäl­var­na drog med sig rull­stenså­sar av sten, grus och sand och sedan släpp­te sedan ifrån sig dem. Vid Horn­bor­ga­sjön finns bland annat Väs­storp­så­sen och Ore bac­kar. Deras top­pi­ga pro­fil beror på att de lig­ger ovan­för högs­ta kust­lin­jen. De har inte påver­kats av havs­vå­gor­na. Där­för kal­las de “getryggå­sar”. På vis­sa plat­ser bil­da­des så kal­la­de issjö­ar när isen smäl­te. Issjö­ar­na kun­de töm­mas myc­ket plöts­ligt. Vatt­net for­sa­de då ut och rann genom land­ska­pet med våld­sam kraft. Horn­bor­ga­åns dal­gång har ska­pats i sam­band med en sådan avtapp­ning av issjö­ar i öster.

Tack vare pla­tå­ber­gen lig­ger Horn­bor­ga­sjön som i en gry­ta. Det gör att det ska­pas ter­mik­vin­dar här. Ter­mik­vin­dar är var­ma och sti­ger där­för upp­åt. Fåg­lar lif­tar gär­na med ter­mik­vin­dar­na när de ska upp på höga höj­der. På så sätt spa­rar till exem­pel tra­nor och rov­fåg­lar myc­ket energi.