Att alunskiffern innehöll olja hade varit känt sedan mitten av 1700-talet, då man började använda den som bränsle vid kalkbränning. Men kunde oljan också utvinnas som ren produkt? Vid Kinnekulle börjar experimenten på 1800-talet, och leder fram till storskalig utvinning under andra världskriget. Kan spåren av verksamheten bli en inkomstkälla idag – som besöksmål.
I olika omgångar under andra hälften av 1800-talet gjorde patron Kylberg några tappra försök att utvinna olja ut alunskiffern vid Gössäter på Kinnekulle, men utan framgång. Ansträngningarna fortsatte olika personers regi under början av 1900-talet: ett försöksverk i Råbäcks hamn gick visserligen ganska bra, men ledde aldrig till vidare produktion, och 1917 började bygget av en ny, stor fabrik i Gössäter, där Kylberg ett halvt decennium tidigare haft storslagna planer. Men inte heller här ledde bygget någon vart – en av dem som låg bakom fabriken, Sven Bergh, hade svårt att släppa idén. Kunde annan plats på Kinnekulle vara mer fördelaktig?
1923 lyckas han få svenska staten att investera i en försöksverksamhet vid Kinnekulleverkens kalkbruk i Kinne-Kleva, åtta kilometer längre söderut på berget. Äntligen går det bra! Staten ger ytterligare lån, för att bygga en stor verksamhet som enligt kalkylerna ska utvinna 500 ton olja per år. 1932 köps hela anläggningen av staten och får då namnet ”Flottans skifferoljeverk”. Den bakomliggande tanken var att säkerställa tillgången på olja till svenska flottan om det skulle bli krig igen. Och det blev det ju bara några år senare, och 1939 börjar det byggas ett nytt, stort oljeverk, och bostäder till arbetare kommer på plats. Under vintern 1940–41 startar utvinning i nya verket.
Trots framgången så kunde Kinnekulles alunskiffer inte helt konkurrera med området runt Kvarntorp i Närke, och 1946 läggs verksamheten ner. Dessutom kom ju oljeimporten igång igen efter kriget.
Under 1960-talet omvandlas området för Flottans skifferoljeverk till vad det är idag: en motorbana i det gamla dagbrottet. Halkbanan som byggs samtidigt som motorbanan 1969 vare faktiskt Sveriges första! Idag är fabriken riven, men de enorma rödfyrshögarna är kvar. Och så de väldiga, underjordiska gångarna där skiffern bröts, om än osynliga ovan gjord. Kan de på något sätt bli tillgängliga för allmänheten? Just nu pågår en förstudie som ska titta på möjligheten att öppna upp gruvorna för besöksverksamhet.
– Vi hade en första förstudie 2017, för att kolla om det var säkert att ta in besökare i gruvan, säger Elin Sjöstedt, destinationsutvecklare på destinationsbolaget Läckö-Kinnekulle.
– Vi kom fram till att det här var ett möjligt besöksmål, och valde nu att gå vidare och utreda de praktiska förutsättningarna.
Det är två ingångar till gruvan, som ligger cirka en kilometer från varandra. Tanken är att besökare ska kunna gå mellan öppningarna. Tak och väggar i gruvan kommer behöva ”skrotas” (lösa stenar tas bort för att förhindra ras) men i stort sätt är gruva i gott skick.
– Nu gör vi ekonomiska kalkyler och tittar på framtida driftsorganisation. Vi utreder också möjligheten för att ha större event, som matservering eller konserter inne i gruvan, berättar Elin Sjöstedt.
Medeltung skifferolja – Restprodukt vid toppning av fläkt- och vattenkylarolja.
Luftkylarolja – Pannbrännolja/Tung skifferolja.
Gasbensin – Erhållen genom absortion.
Fläkt- och vattenkylarolja.
Lätt skifferolja – Tung råbensin. Erhållen genom toppning av fläkt- och vattenlkylarolja.
Denna artikel är skapad med medel från: