Den sista gene­ra­tio­nens kalkarbetare

Kalk har varit en vik­tig resurs för män­ni­skan sedan lång tid till­ba­ka: som bygg­nads­sten, som bind­nings­me­del i murbruk/cement, och som jord­för­bätt­rings­me­del. Det mesta av kal­ken som pro­du­ce­ra­des runt pla­tå­ber­gen använ­des till jord­bru­ket. För att kal­ken skul­le kun­na använ­das i jord­bruk behöv­de den brän­nas (het­tas upp till över 1000°C). Vid brän­ning av kalk­sten bil­das kol­di­ox­id som avduns­tar och kal­ci­u­mox­id blir kvar (CaCO3 ger CaO + CO2). Om den brän­da kal­ken, kal­ci­u­mox­id, kom­mer i kon­takt med vat­ten blir det släckt kalk (kal­ci­um­hyd­rox­id). 

Vid pla­tå­ber­gen hade man en stor för­del av att man kun­de använ­da alun­skif­fern som bräns­le för att brän­na kal­ken, istäl­let för ved eller kol. Alun­skif­fern inne­hål­ler näm­li­gen en hög halt olja. Det är svårt att före­stäl­la sig vil­ken vik­tig indu­stri kal­kut­vin­ning­en var i pla­tå­bergs­land­ska­pet i bör­jan av 1900-talet. På 1930-talet var kalk­bru­ken den enskilt störs­ta indu­stri­nä­ring­en i Väs­ter­göt­land. Idag är de främs­ta spå­ren som syns i land­ska­pet röd­fyrs­hö­gar­na. Röd­fyr är den brän­da alun­skif­fern som använts som bräns­le i kalk­ug­nar­na, och som sedan blev en rest­pro­dukt och lades på hög. 

Bos­se: Från bör­jan hade näs­tan var­je gård egen kalk­brän­ning, vid sidan av annat arbe­te. Men när förs­ta världs­kri­get bör­ja­de ströps all inför­sel av konst­göd­sel. Det öka­de den inhems­ka efter­frå­gan på bränd kalk som kun­de använ­das i jord­bru­ket. Där­med fanns plöts­ligt för­ut­sätt­ning­ar­na för den tidi­ga­re små­ska­li­ga kalk­brän­ning­en att bli industriell. 

Sam­ti­digt väx­te trans­port­möj­lig­he­ter­na. Många kalk­bruk hade egna järn­vä­gar, som Eke­da­len (Tida­holm) och Tom­ten (Fal­kö­ping) och även uppe på Kin­ne­kul­le. Även vid Sto­lan hade man pla­ner på att dra en järn­väg ner till Tim­mers­da­la, men det blev ald­rig av.

Under 1950-talet moder­ni­se­ra­des kalk­stens­bryt­ning­en, och man skaf­fa­de gräv­ma­skin, last­bi­lar och kross. Innan dess kör­de man fort­fa­ran­de med häst och vagn mel­lan brot­ten och kalk­ug­nar­na, eller använ­de sig av järn­väg. Järn­vä­gen var dub­bel­spå­rig, så när de släpp­te ner en ful­las­tad vagn från kalk­stens­brot­tet till ugnar­na drog den sam­ti­digt upp en tom. För­u­tom kalk, bröt man ock­så sand­sten vid Sto­lan mel­lan 1946 och 1980. Sand­ste­nen sål­des direkt in till Gull­hö­gens kalk­brott i Sköv­de, där de pro­du­ce­ra­de cement. Sand­ste­nen inne­höll kiselsy­ra, en vik­tig kom­po­nent i cement­till­verk­ning­en. Sam­man­lagt bröts en mil­jon ton sand­sten vid Sto­lan. Då sand­ste­nen ock­så fun­ge­rar som ett grund­vat­ten­ma­ga­sin fick man hela tiden pum­pa undan vat­ten. Efter att bryt­ning­en avslu­ta­des lät man vatt­net sti­ga och det bil­da­de den sjö som vi ser vid Sto­lan idag. 

Bir­ger: När jag bör­ja­de job­ba var jag mest i sand­stens­ber­get, från att jag var 8–10 år var jag med och kör­de maski­ner. Det var ing­en som ifrå­ga­sat­te då. Jag slu­ta­de sko­lan efter åttan, jag var den sista som gick folk­sko­la i Tim­mers­da­la. Sen gick jag ett år på yrkes­sko­la efter det. När jag slu­ta­de hade far tre styc­ken last­bi­lar som var regi­stre­ra­de som epatrak­to­rer. Jag tog trak­tor­kort och sen bör­ja­de jag köra en av de här bilar­na. Det var drag­bi­len och ett släp på 8–9 meter efter. 

Bir­ger: Vi kör­de fem lass om dagen in till Sköv­de, till Cemen­ta. Vi var fem anställ­da från bör­jan, men när jag fyll­de 18 kun­de jag köpa en rik­tig last­bil, en 24-meters, och då kun­de vi köra så myc­ket med en last­bil att det räck­te med att det var jag och en annan kil­le kvar. Vi kör­de i skift, varan­nan vec­ka kör­de man last­bi­len och varan­nan vec­ka stod man i sten­brot­tet och bor­ra­de och sprängde.

1972 tar Bos­se kör­kort och bör­jar job­ba i sand­stens­brot­tet. Det blir ont om jobb för dem bäg­ge, och Bir­ger star­tar ett eget åke­ri och bör­jar köra för last­bils­cen­tra­len i Skövde. 

Bos­se och Bir­gers pap­pa, Lennart Wall­ström, var en man som stän­digt leta­de efter nya affärs­möj­lig­he­ter. Efter att sand­sten slu­tat säl­jas till Cemen­ta ser han en möj­lig­het att säl­ja all den röd­fyr som ändå bara låg kvar som enor­ma högar i områ­det. Röd­fy­ren kun­de näm­li­gen använ­das som täck­ma­te­ri­al till sop­tip­par­na i Mari­estad och Töreboda. 

Bos­se: De vil­le ha så ren skif­fer som möj­ligt till sop­tip­pen, för var det kalk kvar gick det inte att köra i på tip­pen — om det reg­na­de blev det som smet. Vi bör­ja­de sor­te­ra ut den kalk som var kvar i röd­fy­ren. Det var gans­ka myc­ket visa­de det sig, ibland kun­de det varit en hel kalk­ugn som gått snett, till exem­pel att det bör­jat reg­na så att kal­ken släckts. Då blev det ett pul­ver som släng­des till­sam­mans med rödfyren. 

Bir­ger: Pap­pa bör­ja­de säl­ja kal­ken som vi ren­sat ut till bön­der­na här omkring. Vi räk­na­de med att säl­ja unge­fär 2 000 ton om året. Men det blev ett jät­testort intres­se för det var så över­kom­ligt pris. Det blev nog när­ma­re 10 000 ton vi kör­de ut förs­ta året. 

Bos­se: Kal­ken hade lite säm­re kva­li­té än den som blev när ren kalk­sten bröts och brän­des, men å and­ra sidan hade vi så sto­ra mäng­der lät­till­gäng­ligt att vi kun­de säl­ja det billigt. 

Bir­ger: När efter­frå­gan blev stör­re än vad vi räk­nat med räck­te det vi hade vid Sto­lan inte till. Vi fick reda på att den då ned­lag­da gam­la Ytong-fabri­ken i Udda­går­den, utan­för Fal­kö­ping, var oan­vänd. Vi arren­de­ra­de den först från 1982 och köp­te det 1983. Sen sål­de vi det vida­re till Cemen­ta 1988. Men vi job­ba­de kvar, jag hade då utbil­dat mig till berg­spräng­a­re på rik­tigt, med spräng­ar­kort och all­ting. Jag job­ba­de med spräng­ning­en på Udda­går­den och i en del and­ra brott som ingick i Cemen­tas kon­cern. Sen köp­te jag ett nytt åke­ri 1993 och job­ba­de med det fram tills jag slu­ta­de job­ba 1997. 

Bos­se: Och jag blev så små­ning­om plats­chef på Udda­går­den och var kvar där fram till pen­sio­nen för två år sedan.