Den sista back­stu­gan på Hunneberg

Anders Rost bygg­de stu­gan 1871. Någ­ra år tidi­ga­re hade han fått avsked som sol­dat (han blev osams med bön­der­na), bli­vit utspar­kad från sol­dat­tor­pet och behöv­de där­för någon­stans att bo (sol­dat­nam­net Rost fick han dock behål­la). Hans fru Christi­na hade växt upp pre­cis bred­vid, och det var nog där­för stu­gan bygg­des där den gjor­de. Det finns många histo­ri­er om Anders Rost, som var känd för att spe­la fiol och för sitt intres­se för skytte.

Anders och Christi­na gjor­de vad de kun­de för att lap­pa ihop den eko­no­mis­ka till­va­ron. Christi­na vir­ka­de band som sål­des till gran­nar och bekan­ta. Anders tog till­fäl­ligt arbe­te i kal­ken och dags­ver­ken på går­dar­na i när­he­ten, som dry­ga­des ut med att bin­da kvastar.

På Hun­ne­berg hade kalk bru­tits sedan mit­ten av 1700-talet. I slu­tet av 1800-talet job­ba­de unge­fär 200 man med kalk­bryt­ning­en, och års­pro­duk­tio­nen var över 100 000 tun­nor (en tun­na var unge­fär 125 liter). För Rost var kalk­stens­brän­ning­en inte bara en bröd­fö­da, det var ock­så där­i­från han fick sitt bygg­nads­ma­te­ri­al. Rost åter­an­vän­de dia­bas från gam­la kalk­sten­sug­nar för att byg­ga sitt hus. Det blev ett rum, lite över sju kvadrat­me­ter. Här fick en spis plats och ett litet föns­ter mot söder. Över sten­väg­gar­na bygg­des ett enkelt bräd­tak, som sen täck­tes med skif­fer och torv. Sju barn föd­des här, sex över­lev­de till vux­en ålder. Den yngs­te, Adolf, bod­de kvar efter att Anders och Christi­na dog 1912 och 1913. Han beskrivs som en för­nöj­sam man trots ett liv i fat­tig­dom. Adolf för­sörj­de sig som sko­ma­ka­re med sock­nens invå­na­re som kundkrets.