Vattnet är en förutsättning för mänsklig bosättning. I Varnhem, vid foten av Billingen, har vattnet alltid haft en central roll, och flera kvarnar funnits längs vattendragen allt sedan munkarnas tid. En av kvarnarna som byggdes på slutet av 1800-talet var en tre våningar hög ångkvarn, byggd för att kunna mala 2 300 ton havre varje år, och därefter koka och torka dem till havregryn.
En eftermiddag efter jobbet står jag i kassakön på min lokala matvarubutik. Bredvid mig är tidningsstället, och en bilaga till en kvällstidning som fokuserar på hälsa har en stor rubrik på framsidan: ”Havre – billigt, klimatsmart och toppen för hälsan!”. När jag öppnar artikeln inne i tidningen kan jag inte låta bli att le. Den hade nämligen kunnat vara skriven 130 år tidigare, av Jonas August Jugner, ägare till Hammars grynkvarn i Varnhem.
”Ångkokade små krossade hafregryn från Ulunda Ångqvarn äro ett af de mest lättsmälta och normala födoämnen som finns inom den kända växtverlden.”
Så skriver han i en annons 1891. Jugner har stora planer för sin verksamhet och för den fantastiskt hälsobringande havren, men hans ångkvarn visar sig vara något otursförföljd. Mer om Jugner alldeles strax.