Bergar­ter­na vi hit­tar på Plan­ta­ber­get är sam­ma som för alla pla­tå­berg (urberg, sand­sten, alun­skif­fer, kalk­sten, ler­skif­fer och dia­bas), men ber­get till­hör sam­ma kalk­stens­pla­tå som Varvs­ber­get och Gerumsberget.

Själ­va ber­get vi ser består allt­så egent­li­gen bara av ler­skif­fer och dia­bas. Dia­baspla­tån på Plan­ta­ber­get täc­ker lite drygt fyra kvadrat­kilo­me­ter. Plan­ta­ber­get kal­las ibland ock­så Högste­na­ber­get. Högs­ta punk­ten på ber­get är lite drygt 305 meter över havet.

Sko­gas­torpskär­ret har under lång tid varit känt som Väs­ter­göt­lands orkidépa­ra­dis. De kalkri­ka fuktäng­ar­na har en rik kärl­växt- och moss­flo­ra, och alvar­mar­ker­na vid Högste­na alvar och Öja hed är väl­kän­da och repre­sen­te­rar en natur­typ som i inter­na­tio­nellt per­spek­tiv är myc­ket ovanlig.

Ovan­för orkidéäng­ar­na, längs med slutt­ning­ar­na på Plan­ta­ber­get, väx­er en fan­tas­tisk lövskog. Här kan vi se grän­sen mel­lan pla­tå­ber­gens kalk­sten och ler­skif­fer. Ler­skif­fern syns i kan­ten av ber­get, oftast sön­dersmu­lad till mind­re grus. Ler­skif­fern bil­da­des då ler­se­di­ment avsat­tes i ett grunt hav för 400 mil­jo­ner år sedan, och där­ef­ter tryck­tes ihop för att bli till sten. Längs Plan­ta­ber­gets slutt­ning ser vi ock­så fle­ra natur­li­ga käl­lor. Bergar­ten dia­bas, som lig­ger ovan­för ler­skif­fern, är så pass upp­spruc­ken att den släp­per ige­nom vatt­net ner till den porö­sa, mju­ka och myc­ket upp­spruck­na ler­skif­fern. Käl­lor i ler­skif­fern har ofta ett bra grund­vat­ten då det säl­lan är påver­kat av mänsk­lig verk­sam­het eftersom ler­skif­ferns utbred­nings­om­rå­de mer eller mind­re begrän­sar sig till utbred­ning­en av ber­gens diabasplatåer.

Hit­ta Hit

Sko­gas­torp är ett natur­re­ser­vat.