Viss­te du att de älds­ta bergar­ter­na vi hit­tar i Pla­tå­ber­gens Geo­park bil­da­des för 1700 mil­jo­ner år sedan? Det är så ofant­ligt långa tids­per­spek­tiv i för­hål­lan­de till mänsk­lig­he­tens histo­ria att vi knappt kan för­stå det… De älds­ta bergar­ter­na bil­da­des innan det fanns avan­ce­rat liv på jor­den – ing­en jord­mån, inga träd, inga djur. Där­för utsat­tes de för sto­ra påfrest­ning­ar från väder och vind och nedis­ning­ar, och sli­pa­des för 600 mil­jo­ner år sedan ner till en helt platt yta – pene­pla­net. När du går på pene­pla­net, fär­das du till­ba­ka i tiden – till pla­ne­ten jor­den som den såg ut innan livet.

Urber­get

Pla­tå­ber­gen i Väs­ter­göt­land lig­ger ovan­på urber­get, en del av jord­skor­pan som bil­da­des redan för cir­ka 1,7 till 1,65 mil­jar­der år sedan. Då möt­tes två platt­kan­ter och varmt, smält berg (mag­ma) träng­de fram från jor­dens inre och bil­da­de den förs­ta berg­grun­den i Pla­tå­ber­gens Geo­park – bestå­en­de av bergar­ten gra­nit. Men den långa och våld­sam­ma histo­ri­en som den gra­ni­ten varit med om sedan dess har gjort att bergar­ter­na del­vis omvand­lats till gnej­ser. Man bru­kar säga att gnej­ser­na är för­skiff­ra­de och ådra­de, på grund av det utse­en­de de har.

Vis­sa gra­ni­ter i geo­par­ken skil­jer sig från de 1,7 mil­jar­der år gam­la för­skiff­ra­de och ådra­de gnej­ser­na som utgör den älds­ta berg­grun­den. Des­sa yng­re bergar­ter bil­da­des för cir­ka 1,3 mil­jar­der år sedan då mag­ma träng­de fram i den äld­re berg­grun­den och stel­na­de på stort djup. De har inte varit med om alla de hän­del­ser som drab­bat den äld­re berg­grun­den. Där­för ser de mind­re defor­me­ra­de ut, de är allt­så inte lika omvand­la­de eftersom de inte fanns där när den äld­re berg­grun­den ombil­da­des till de ådra­de gnej­ser vi ser idag. Den för­skiff­ring som man ändå kan se i bergar­ter­na fick de i sam­band med en kon­ti­nent­krock med Nor­da­me­ri­ka för cir­ka 1 mil­jard år sedan.

Mylo­nit­zo­nen

På grund av jord­skor­pans rörel­se har kon­ti­nen­ter fle­ra gång­er kroc­kat och gli­dit isär i det områ­de som idag är Väs­ter­göt­land. Det är sto­ra pro­ces­ser som påver­kat land­ska­pet och bergar­ter­na som finns där. Den hän­del­se som starkt påver­ka­de geo­par­kens älds­ta berg­grund var kroc­ken med den Nor­da­me­ri­kans­ka-Grön­länds­ka plat­tan för omkring 1 mil­jard år sedan. Berg­grun­den sköts då upp från nuva­ran­de väs­ter mot öster i sto­ra sjok så att jord­skor­pans tjock­lek i stort sett för­dubb­la­des i öster. På grund av tyng­den från den över­skju­tan­de delen tryck­tes de under­lig­gan­de delar­na av jord­skor­pan ner till sto­ra djup i jor­dens inre, där de värm­des upp och omvand­la­des. Rörel­sen sked­de bland annat längs den så kal­la­de mylo­nit­zo­nen, ett områ­de som kan föl­jas i nord-syd­lig rikt­ning genom geoparken.

Då berg­grun­den sköts ihop bil­da­des en hög bergs­ked­ja. När plat­tor­na sedan bör­ja­de röra sig i mot­satt rikt­ning för omkring 970 mil­jo­ner år sedan kol­lap­sa­de bergs­ked­jan. Då gled den över­skjut­na berg­grun­den till­ba­ka väs­terut längs bland annat mylo­nit­zo­nen och jord­skor­pan som varit ned­tyngd res­te sig, vitt­ra­de ner och åter­tog så små­ning­om sin nor­ma­la tjock­lek. Där­för har den yta vi idag vand­rar på i geo­par­ken en gång legat på många kilo­me­ters djup. De sedi­ment som bil­da­des från den ned­vitt­ra­de bergs­ked­jan, då den res­te sig efter sin tyngd av över­skjut­na bergar­ter, åter­finns idag endast som sprid­da före­koms­ter långt utan­för geo­par­kens område.

Pene­pla­net

För drygt 600 mil­jo­ner år sedan inträf­fa­de en glo­bal ned­kyl­ning av jor­dy­tan med sto­ra nedis­ning­ar till följd. Det följ­des av ett kli­mat som gyn­na­de kraf­tig vitt­ring och ero­sion av berg­grun­den. Land­ska­pet ero­de­ra­des till en jämn yta och sto­ra flac­ka områ­den bil­da­des — något vi idag kal­lar pene­plan. Pene­pla­net i geo­par­ken har fått nam­net ”det sub-kam­bris­ka pene­pla­net”, eftersom det bil­da­des före den kam­bris­ka tids­pe­ri­o­den och finns där­för under de kam­bris­ka, sedi­men­tä­ra bergar­ter­na i pla­tå­ber­gen. Pene­pla­net bil­da­des över sto­ra delar av Sve­ri­ge och vi ser den­na gam­la urbergs­y­ta på fle­ra plat­ser i geo­par­ken. Det som idag kal­las Väst­gö­tas­lät­ten utgörs egent­li­gen av den­na ner­vitt­ra­de urbergsyta.

I Pla­tå­ber­gens geo­park kan Mylo­nit­zo­nen (MZ) föl­jas från Jär­pås i söder till Kål­landsö i norr där den för­svin­ner ut i Vänern.

Pene­pla­net vid Nord­kro­ken – Ett av Sve­ri­ges älds­ta landskap

Pene­pla­net vid Nord­kro­ken sett från ovan vid den väst­ra berg­kan­ten på Halleberg.

För 500 mil­jo­ner år sedan befann sig vår kon­ti­nent söder om ekva­torn. Här, i en tro­pisk mil­jö, avlag­ra­des det sedi­ment på bot­ten – sand, kalk, lera. Des­sa blev sedan till sten och pla­tå­berg! De mju­ka sedi­men­tä­ra bergar­ter­na har beva­rats tack vara en skyd­dan­de hät­ta av den hår­da­re bergar­ten diabas.

Pla­tå­ber­gen i Väs­ter­göt­land visar upp en lager­följd med bergar­ter som berät­tar om den geo­lo­gis­ka eran Pale­o­zo­i­kum (från 541 mil­jo­ner år sedan till 251 mil­jo­ner år sedan). Bergar­ter­na här vitt­nar om fle­ra sto­ra geo­lo­gis­ka pro­ces­ser som är vik­ti­ga för att för­stå jor­dens utveck­ling. Man hit­tar t.ex. både fos­sil från nume­ra utdö­da djur och någ­ra av värl­dens älds­ta fynd av mete­o­ri­ter i platåbergen.

Den super­kon­ti­nent som bil­dats redan för 1 mil­jard år sedan, som inte bara omfat­ta­des av Nor­deu­ro­pa och Nor­da­me­ri­ka, sprack för cir­ka 600 mil­jo­ner år sedan åter upp. Ett hav som kal­la­des Iape­tus­ha­vet öpp­na­des mel­lan Nor­da­me­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten och Nor­deu­ro­pa. I havet avlag­ra­des det sand­par­tik­lar och kalkri­ka sedi­ment. Det var rikt på vat­ten­le­van­de orga­nis­mer, något vi idag ser spår efter som fos­sil i pla­tå­ber­gens lager.

Då avstån­det öka­de mel­lan Nor­da­me­ri­ka och Nor­deu­ro­pa vid­ga­des havet. Ler­par­tik­lar avlag­ra­des då ovan­på san­den till­sam­mans med res­ter efter döda orga­nis­mer. Sand­par­tik­lar­ma blev sena­re till sand­sten, och leran som avsat­tes på havs­bot­ten gav sena­re upp­hov till den bergart vi kal­lar för alunskiffer.

Under tids­pe­ri­o­den Ordo­vici­um avstan­na­de havs­bot­tensprid­ning­en och Nor­da­me­ri­ka och Nor­deu­ro­pa bör­ja­de åter när­ma sig varand­ra. I Iape­tus­ha­vet avsat­tes då sto­ra mäng­der kalkri­ka sedi­ment som så små­ning­om skul­le bli till kalk­sten. Det är den­na kalk­sten som bru­tits i bl.a. Häl­le­kis kalk­brott och som fått nam­net Ortocerkalksten.

Då den Nor­deu­ro­pe­is­ka plat­tan rör­de sig när­ma­re ekva­torn fort­sat­te Iape­tus­ha­vet att krym­pa och i slu­tet av Silur­pe­ri­o­den för drygt 400 mil­jo­ner år sedan kol­li­de­ra­de Nor­da­me­ri­ka med Nor­deu­ro­pa. Det var då vår fjäll­ked­ja, Kale­doni­der­na, bil­da­des. Res­ter­na av sedi­ment från det­ta krym­pan­de hav finns beva­ra­de i form av mör­ka skiff­rar som ett övers­ta sedi­ment­la­ger, bland annat Kinnekulle.

Under slu­tet av Kar­bon­pe­ri­o­den för mer än 300 mil­jo­ner år sedan räm­na­de jord­skor­pan i Oslo­om­rå­det och en omfat­tan­de vul­ka­nisk akti­vi­tet tog sin bör­jan. Den­na kom att pågå i någ­ra 10-tals mil­jo­ner år. Vul­ka­nis­men gjor­de sig till kän­na även i Västsve­ri­ge. Inne i de tjoc­ka sedi­ment­lag­ren som då täck­te geo­par­ken träng­de mörk mag­ma fram, rik på järn och mag­ne­sium. När mag­man nåd­de den övre delen av jord­skor­pan kila­de den in längs de hori­son­tel­la sedi­ment­lag­ren och stel­na­de till gång­ar av bergar­ten dia­bas. De rela­tivt mju­ka sedi­ment­bergar­ter­na som då täck­te dia­ba­ser­na ero­de­ra­des där­ef­ter snabbt ner och åter­finns idag bland annat i Öster­sjön. På så sätt expo­ne­ra­des de hår­da dia­ba­stäc­ken vi idag kan se överst på platåbergen.

Här är en ram­sa för att kom­ma ihåg lager­följ­den på ber­gen? ”USA KLoc­kan Tre” står för Urberg, Sand­sten, Alun­skif­fer, Kalk­sten, Ler­skif­fer och Trapp (dia­bas).

När mag­man nåd­de den övre delen av jord­skor­pan kila­de den in längs de hori­son­tel­la sedi­ment­lag­ren och stel­na­de till gång­ar av bergar­ten diabas.

De väst­göts­ka pla­tå­ber­gen har del­vis ero­de­rats ner till sin nuva­ran­de form under fle­ra nedis­ning­ar som skett sedan ber­gen bil­da­des. Dagens land­skap kän­ne­teck­nas till stor del av land­skaps­for­mer ska­pa­de under senas­te isti­den, som bör­ja­de för 115 000 år sedan. När isen var som tjoc­kast täck­tes geo­parks­om­rå­det av ett unge­fär 3,5 kilo­me­ter tjockt istäc­ke. När kli­ma­tet blev var­ma­re för omkring 20 000 år sedan bör­ja­de isen dra sig till­ba­ka norrut (efter att ha nått så långt söderut som trak­ten kring Ber­lin) och Sve­ri­ge blev grad­vis isfritt.

Under isav­smält­ning­en inträf­fa­de fle­ra rela­tivt dra­ma­tis­ka hän­del­ser i geo­par­kens områ­de. En enorm smält­vat­ten­sjö – den Bal­tis­ka issjön – tap­pa­des två gång­er ut i Väs­ter­ha­vet genom en pas­sage pre­cis norr om Bil­ling­en. Där­e­mel­lan gjor­de en plöts­lig ned­kyl­ning av kli­ma­tet i över 1000 år att isen väx­te igen.

Den förs­ta tapp­ning­en sked­de i sam­band med att isen drog sig till­ba­ka så att det bil­da­des en pas­sage strax norr om Bil­ling­en där den Bal­tis­ka issjön, en isdämd sjö som låg unge­fär där nuva­ran­de Öster­sjön lig­ger idag tap­pa­des under dra­ma­tis­ka former.

Strax efter förs­ta tapp­ning­en blir kli­ma­tet kal­la­re igen och åter­gick till de kal­la för­hål­lan­den som fanns under isti­den. På bara någ­ra år slog det om från varmt till kallt. Den här peri­o­den kal­las Yng­re Dry­as (cir­ka 12 800 till 11 600 år sedan). De kal­la för­hål­lan­de­na orsa­ka­de en till­växt av isen, och iskan­ten flyt­ta­de sig åter­i­gen söderut i geo­par­kens områ­de. Sto­ra mäng­der morän, i form av block och sten, avlag­ra­des då fram­för iskan­ten och ska­pa­de Hin­dens rev och Hjor­tens udde, en del av det som kal­las den Mel­lan­svens­ka rand­zo­nen. Även Råda ås, Ska­ra­ryg­gen genom Val­le­byg­den och fle­ra and­ra åsar är en del av randzonen.

Näs­ta sto­ra hän­del­se var den and­ra plöts­li­ga tapp­ning­en av Bal­tis­ka issjön som sked­de när isen efter Yng­re Dry­as åter bör­ja­de smäl­ta. Då drog iskan­ten sig till­ba­ka igen till nor­ra änden av Bil­ling­en. I en plöts­lig, kata­stro­fal hän­del­se för unge­fär 11700 år sedan bröt smält­vatt­net från issjön ige­nom iskan­ten och for­sa­de ut över slätt­land­ska­pet i en enorm flod­våg. Bal­tis­ka issjön som inne­höll sto­ra mäng­der smält­vat­ten hade växt i stor­lek allt eftersom iskan­ten flyt­ta­de norrut. Vatt­net drä­ne­ra­des väs­terut till Nor­dat­lan­ten eftersom sjön låg 25 meter hög­re än dåti­dens hav­s­ni­vå. Man har beräk­nat att 7500 km³ vat­ten rann genom land­ska­pet! Det tog uppe­mot ett år för allt vat­ten att rin­na ut från Bal­tis­ka issjön tills vat­ten­ni­vån var på sam­ma höjd som hav­s­ni­vån och ett sam­man­häng­an­de hav bil­da­des – Yoldiahavet.

Den geo­lo­gis­ka histo­ri­en i geo­par­ken avspeglas ock­så i jordar­ter­nas sam­man­sätt­ning. Områ­den i norr och nord­väst som legat under havs­y­tan domi­ne­ras av lera och and­ra fin­kor­ni­ga jordar­ter medan områ­den i syd­ost består av morän där bland annat ero­de­rat berg från pla­tå­ber­gens skiff­rar bidra­git till en bör­dig jord­mån. Någ­ra plat­ser där kalk­stens­berg­grun­den utgör under­lag är jord­täc­ket myc­ket tunt. Där blir odlings­för­hål­lan­de­na extre­ma och utgör ett alvar av sam­ma typ som på Öland.