När radi­um från Bil­ling­en skul­le bota cancer

AB Kolm bildas

Vid den­na tid fick man beta­la fan­tas­tis­ka 400 000 francs för var­je gram ren radi­um­bro­mid! Efter­frå­gan var där­till säker och råvaru­till­gång­en i Bil­ling­en betryg­gan­de. Mot den­na bak­grund mås­te bildan­det av AB Kolm ses som en själv­klar­het. Det var i april 1909 som stif­tel­seur­kun­den lades fram. Bola­gets ända­mål skul­le vara att fram­stäl­la uran och radi­um ur kolm och and­ra råma­te­ri­al med hjälp av Hell­sings upp­fin­ning­ar. Som stif­ta­re stod föl­jan­de per­so­ner: Hell­sing, pro­fes­so­rer­na Johan Gun­nar Anders­son, Svan­te Arr­he­ni­us och Hjal­mar Sjö­gren samt gross­hand­la­ren Char­les Waern. Om de tre pro­fes­so­rer­na kan i kort­het näm­nas att Anders­son var geo­log, forsk­nings­re­san­de och chef för Sve­ri­ges Geo­lo­gis­ka Under­sök­ning, Arr­he­ni­us kemist och Sve­ri­ges förs­te Nobel­pris­ta­ga­re och Sjö­gren mine­ralog. Till sup­ple­ant i den förs­ta sty­rel­sen inval­des Sven Ahl­berg. Han hade ju god kän­ne­dom om ste­nin­dust­ri­ell verk­sam­het vid Bil­ling­en, sam­ti­digt som kol­mens radi­um­halt upp­täckts tack vare hans ini­ti­a­tiv. Till­sam­mans med Nor­den­ski­öld hade dess­utom Ahl­berg haft pla­ner på urantillverkning.

Sto­ra vins­ter utlovas

I ett pro­spekt date­rat den 30 mars 1909 beskrev Hell­sing sin metod för uran- och radi­um­fram­ställ­ning. Den inne­bar i kort­het att askan efter den brän­da kol­men behand­la­des med soda. I pro­spek­tet fanns även en eko­no­misk kal­kyl som visa­de att vid en för­ar­bet­ning av tre ton kolm per dygn skul­le utgif­ter­na upp­gå till 670 kro­nor, medan inkoms­ter­na beräk­na­des bli hela 5 130 kro­nor, allt per dag! I en bila­ga inty­ga­de den bli­van­de Nobel­pris­ta­ga­ren The Sved­berg att Hell­sings metod inte bara var fullt och enkelt genom­för­bar utan även att den utan vida­re sko­la kun­na öfver­flyt­tas i hvil­ken stör­re ska­la som helst.

Gruv­drif­ten

Kolm­bryt­ning­en vid Sto­lan påbör­ja­des i juli 1909. På ett fler­tal stäl­len bör­ja­de man att dri­va orter rakt in i skif­fer­lag­ret. I gruv­gång­ar­na lade man in spår för att under­lät­ta trans­por­ter­na. Till att bör­ja med var det svårt att skil­ja kol­men från skif­fern. Nära hälf­ten av en kolm­le­ve­rans kun­de utgö­ras av skif­fer. Genom att infö­ra ett nytt ackords­sy­stem mot­ver­ka­de man detta.

Löne­sy­ste­met var täm­li­gen inveck­lat. Arbe­tar­na fick betalt dels för den brut­na kolm­mäng­den, dels för var­je dri­ven ort­me­ter. Ersätt­ning­en vari­e­ra­de dock bero­en­de på kol­mens kva­li­tet och mäng­den kolm som utvanns per meter. För utfrak­ten av skrot­sten från orter­na fanns oli­ka tillägg, bero­en­de på avstån­det till tip­pen. Dyna­mi­ten hölls av bola­get intill två kilo per dri­ven meter. Gick det åt mer spräng­stoff fick arbe­ta­ren själv stå för det. Var han där­e­mot spar­sam kun­de han få en pre­mie om en kro­na per kilo. Ovanstå­en­de reg­ler gäll­de ort­bryt­ning. För pelar­bryt­ning fanns ett annat avtal. Allt sam­man­ta­get kun­de medel­för­tjäns­ten per dag upp­gå till fyra kronor.

God arbets­mil­jö var säkert ett okänt begrepp inne i de mör­ka och fuk­ti­ga gruv­gång­ar­na, där ock­så radon var en osyn­lig fara. Den långa arbets­da­gen fick till­bring­as i hukan­de ställ­ning, eftersom det var lågt i tak. Tider­na var dock annorlun­da och var­je för­tjänst­möj­lig­het mås­te till­va­ra­tas. En dag upp­stod upp­re­pa­de sätt­ning­ar i ber­get, men inte ens det­ta fick någon att vän­da: hvad arbe­tar­na beträf­far så fäs­te de sig ej så syn­ner­li­gen vid det, ty de fort­sat­te arbe­tet till skif­tet var slut, nem­li­gen till kl. 1O, skrev Yng till Stockholmskontoret.

Isling­e­fa­bri­ken häm­ta­de sin kolm inte enbart från Lil­la Sto­lan, utan prov­köp gjor­des ock­så från kalk­bru­ken vid Carls­ro och Käpp­lun­da i Sköv­de samt Ulun­da i Varn­hem. Smär­re kvan­ti­te­ter köp­tes där­till från Bjäl­lum och Sto­ra Sto­lan samt Lan­na i När­ke. Ana­ly­ser av de oli­ka kolmpar­ti­er­na visa­de att radi­um­hal­ten vari­e­ra­de avse­värt mel­lan skil­da lager­ni­vå­er och fyndorter.

Bolags­hu­set

Tack vare det nya kapi­ta­let kun­de Hell­sing och hans med­ar­be­ta­re fort­sät­ta sökan­det efter en använd­bar metod att indust­ri­ellt utvin­na radi­um ur kol­men. Vid Sto­lan i Väs­ter­göt­land pågick gruv­drif­ten för fullt, nu även med pelar­bryt­ning. Medan man 1909 hade bru­tit 70 ton kolm, för­dubb­la­des  pro­duk­tio­nen 1910. Då fär­dig­ställ­des ock­så det nya bolags­hu­set, med sty­rel­se­rum, kon­torslo­kal och gruv­fog­dens bostad. Huset var ritat av Stock­holmsar­ki­tek­ten Harald Falk­man, som utö­ver de sed­van­li­ga bygg­nads­rit­ning­ar­na även utfor­mat de genom­ar­be­ta­de inte­ri­ö­rer­na med vägg­fas­ta möb­ler, spi­sar och pane­ler. Till och med den omgi­van­de träd­går­den till­drog sig Falk­mans intres­se. Under 1910 reno­ve­ra­des dess­utom förvaltarbostaden.

Kalk­bru­ket

För att få använd­ning för den utbrut­na skif­fern och den befint­li­ga admi­nist­ra­tio­nen pla­ne­ra­de bola­get redan från star­ten kalk­brän­ning i stor ska­la. Den olje­hal­ti­ga skif­fern kun­de då tas till vara som bräns­le i kalk­ug­nar­na. Efter inve­ste­ring­ar om drygt 100 000 kro­nor skul­le pro­duk­tio­nen suc­ces­sivt ökas till 300 000 hek­to­li­ter kalk per år. Vins­ten beräk­na­des då bli 58 600 kro­nor årli­gen, det vill säga nära 60 pro­cent på insatt kapi­tal. För­hopp­ning­ar­na skul­le dock gru­sas av den fak­tis­ka utveck­ling­en. Den årli­ga pro­duk­tio­nen nåd­de bara omkring 70 000 hek­to­li­ter med en vinst om endast 5 000 kr.

Kon­ces­sions­stri­den

Kolm­bryt­ning­en inled­des som nämnts i juli 1909. Man bröt då kol­men inom egna ägo­grän­ser. För den  pla­ne­ra­de stor­drif­ten mås­te dock myc­ket stör­re are­a­ler explo­a­te­ras än vad bola­get ägde. För den skull ansök­te AB Kolm den 12 novem­ber 1909 om ensam­rätt på kolm­bryt­ning inom vis­sa delar av sock­nar­na Tim­mers­da­la, Berg, Varn­hem, Nor­ra Lund­by och Bolum. Totalt rör­de det sig om två områ­den om till­sam­mans 1 460 hek­tar varav 998 hek­tar i Varn­hemstrak­ten. Ensam­rätt (kon­ces­sion) kun­de nor­malt inte till­de­las sten­brot­ten vid Bil­ling­en, men genom att betrak­ta kol­men som ett sten­kol och i ansö­kan hän­vi­sa till sten­kolsla­gen trod­de Kolm­bo­la­get att det skul­le nå sina syften.

Före­ta­gets pla­ner möt­te dock häf­tigt mot­stånd bland orts­be­folk­ning­en. Man mena­de att “mil­jon­bo­la­get” skul­le till­go­do­gö­ra sig Bil­ling­ens för­bor­ga­de skat­ter utan att beta­la ett öre till de mar­kä­gan­de jord­bru­kar­na. Bergs kom­mun häv­da­de att Kolm­bo­la­gets verk­sam­het skul­le blifva till den all­var­sam­mas­te ska­da för kom­mu­nen, sär­skilt i följd av att den jord som kon­ces­sions­an­sök­ning­en omfat­tar, genom dess under­mi­ne­ring och där­af för­or­sa­kad vat­ten­brist, skul­le betyd­ligt sjun­ka i vär­de. Dels där­i­ge­nom och dels eme­dan den i orten bedri­f­na kalk­brän­ning­en genom kolm­bryt­ning­en kom­me att lida ett stort afbräck och kanske mås­te all­de­les upp­hö­ra, ginge kom­mu­nen mis­te om en stor del skat­ter, den nu upp­bär af jord­ä­gar­na, en brist som genom hög­re beskatt­ning af öfri­ga för­sam­lings­bor mås­te fyl­las. Efter utred­ning­ar och möten med orts­be­folk­ning­en till­styrk­te lands­höv­ding­en med vis­sa för­be­håll AB Kolms kon­ces­sions­an­sö­kan. Rege­ring­en remit­te­ra­de sedan i janu­a­ri 1911 ären­det till Kom­mers­kol­le­gi­um för utlåtande. 

Satt sig i skorstenen

Läget för AB Kolm hade dock vid den­na tid bli­vit allt­mer kri­tiskt. Redan under som­ma­ren 1910 hade man ju upp­täckt att Hell­sings metod inte höll vad den lova­de. Sty­rel­sen såg dock opti­mis­tiskt på situ­a­tio­nen och genom­för­de den tidi­ga­re nämn­da akti­e­e­mis­sio­nen. Trots fort­sat­ta expe­ri­ment under 1910 och bör­jan av 1911 lyc­ka­des bola­get inte fram­stäl­la någ­ra sälj­ba­ra radi­um­kvan­ti­te­ter. Miss­lyc­kan­det berod­de ytterst på kol­mens låga radi­um­halt, som endast upp­gick till en tred­je­del av den ursprung­li­gen beräk­na­de. Man tycks hel­ler inte ha tänkt sig någon nämn­värd för­lust av radi­um under själ­va fram­ställ­ning­en. Bero­en­de på de tal­ri­ka kemis­ka reak­tio­ner­na blev emel­ler­tid den­na för­lust ansen­lig. Till en bör­jan häv­da­de dock Kolm­bo­la­get att radi­u­met för­flyk­ti­gats och “satt sig i skor­ste­nen”, där det verk­li­gen lär ha bli­vit efter­sökt. Man trod­de ock­så att det dyr­ba­ra ämnet “för­dunstat” under den långa järn­vägs­trans­por­ten. Det­ta lära inte ens de exklu­si­va radi­um­kän­nar­na i Frank­ri­ke haft reda på, het­te det!

Nära lik­vi­da­tion

I feb­ru­a­ri 1911 infor­me­ra­de sty­rel­sen aktieä­gar­na om det pre­kä­ra läget genom ett “kon­fi­den­ti­ellt brev”. Och i mars inställ­des all vida­re gruv­drift vid Sto­lan. Man hade då så myc­ket kolm vid Islinge, att det skul­le räc­ka till de fort­sat­ta expe­ri­men­ten. I berät­tel­sen till 1911 års bolags­stäm­ma för­or­da­de emel­ler­tid sty­rel­sen fort­satt för­söks­drift för att fin­na en använd­bar metod.

Bola­gets revi­so­rer var mer klar­syn­ta och påpe­ka­de att stör­re delen av akti­e­ka­pi­ta­let gått för­lo­rat och att en lik­vi­da­tion var ound­vik­lig. Anled­ning­en till det­ta sorg­li­ga till­stånd är icke alle­nast att söka i den använ­da meto­dens odug­lig­het utan ock i det sätt, hvar­på bola­gets sköt­sel från all­ra förs­ta bör­jan hand­hafts.

Bolags­stäm­man den 22 maj gick ock­så på lik­vi­da­tions­lin­jen och utlys­te en extra stäm­ma, som skul­le ta defi­ni­tiv ställ­ning till lik­vi­da­tio­nen. Trots att Isling­e­fa­bri­ken avveck­la­des fort­sat­te labo­ra­to­ri­e­för­sö­ken under led­ning av Hell­sing och Fors­sell. Des­sa för­sök blev så fram­gångs­ri­ka att den extra stäm­man i decem­ber 1911 beslöt att stäl­la in lik­vi­da­tio­nen. Istäl­let upp­togs ett lån om 25 000 kro­nor för att möj­lig­gö­ra ett full­ska­le­test av den nyfun­na meto­den. Under året hade man ock­så lyc­kats få in 34 000 kro­nor genom för­sälj­ning av radi­um­hal­ti­ga pre­pa­rat. Den utgå­en­de balans­räk­ning­en för 1911 upp­vi­sa­de en balan­se­rad för­lust av 325 000 kro­nor, men skul­der­na upp­gick till endast 42 000. Ställ­ning­en var där­för inte helt hopp­lös. Kalk­bru­ket vid Sto­lan gav där­till en liten men sta­bil vinst.

Skif­fer­ol­ja

Den nya fabri­ken där full­ska­le­testet skul­le äga rum för­la­des till Troll­hät­tan. Den­na fabrik var för­mod­li­gen även plat­sen för de skif­fer­ol­je­ex­pe­ri­ment som 1915 utför­des i Troll­hät­tan. År 1904 hade näm­li­gen Gustaf Hell­sing tagit upp frå­gan om oljeut­vin­ning ur alun­skif­fer och året efter bil­da­des det så kal­la­de Skif­fer­ol­je­kon­sor­ti­et, med bland annat J. G. Anders­son och Hjal­mar Sjö­gren som medlemmar.

Kon­sor­ti­et upp­rät­ta­de 1907 en för­söks­an­lägg­ning vid Råbäcks hamn på Kin­ne­kul­le och 1915 bedrevs de ovan­nämn­da för­sö­ken i Troll­hät­tan, dit skif­fer frak­ta­des från Gös­sä­ter. På grund av världs­kri­get kom dock ald­rig en pla­ne­rad stor olje­fa­brik på Kin­ne­kul­le till stånd. Inte hel­ler på det­ta områ­de hade Kolm­bo­la­gets för­grunds­män någon framgång.

Ägo­byte med förhinder

Trots att kolm­bryt­ning­en vid Sto­lan lagts ned i mars 1911 pla­ne­ra­de bola­get för fort­satt gruv­drift. Kon­ces­sions­an­sö­kan var ännu inte till­styrkt, var­för man var hän­vi­sad till egen mark. Bola­get hade emel­ler­tid upp­täckt att ägor­na söder om lands­vä­gen Esbjörn­torp ­ Tim­mers­da­la var fat­ti­ga på kolm. I novem­ber 1911 ansök­te där­för sty­rel­sen hos rege­ring­en att mot det­ta områ­de få byta till sig Präst­går­dens mark mel­lan Lil­la och Sto­ra Sto­lan, norr om nämn­da lands­väg. Präst­gårds­jor­den hade näm­li­gen avse­värt stör­re kolmhalt.

Även des­sa pla­ner mot­ar­be­ta­des fre­ne­tiskt av orts­be­folk­ning­en. När Kolm­bo­la­get utlo­va­de stör­re skat­te­in­koms­ter för kom­mu­nen häv­da­de en mot­stån­da­re att i sak­nad af fast bostad kom­mer fler­ta­let af (arbe­tar­na) att lefva för dagen; och då skat­ter­na sko­la ind­rifvas, stå ingen­ting att få. Här­till kom­mer, att s. k. lösa arbe­ta­re ofta byta vis­tel­se­ort hvar­för de, då de sökas af utmät­nings­man­nen i all­män­het ej kun­na anträf­fas. Å and­ra sidan är det ej ovan­ligt, att såda­na arbe­ta­re vid aff­lytt­ning­en kvar­läm­na ett eller fle­ra oäk­ta barn, som kom­mu­nen mås­te för­sör­ja. Då kyr­ko­stäm­man i Bergs pas­to­rat den 14 feb­ru­a­ri 1912 avstyrk­te ägo­bytet, drog AB Kolm till­ba­ka sin ansö­kan för att inte gå emot en i för­sam­ling­en upp­ja­gad opi­ni­on. En månad sena­re, i mars 1912, anhöll bola­get även om att behand­ling­en av kon­ces­sions­an­sö­kan skul­le uppskjutas.

Troll­hät­te­för­sö­ken

Utö­ver kalk­till­verk­ning­en och jord­bru­ket vid Lil­la Sto­lan bestod nu AB Kolms hela verk­sam­het av Troll­hät­te­för­sö­ken. På grund av långa leve­rans­ti­der från en utländsk maskin­fab­ri­kant kun­de den nya radi­um­fa­bri­ken tas i bruk först som­ma­ren 1913. När för­söks­drif­ten väl kom igång visa­de det sig att anlägg­ning­en inte fun­ge­ra­de som beräk­nat, var­för nya maski­ner anskaf­fa­des under våren 1914. Under ett par måna­der löp­te drif­ten på utan anmärk­ning, vil­ket ingav bolags­led­ning­en stort hopp. Emel­ler­tid fram­träd­de i mit­ten av juli på en av de väsent­li­gas­te appa­ra­ter­na en defekt, som inte gick att åtgär­da. Då dess­utom en drifts­pe­ri­od  under opar­tisk  kon­troll  visa­de att  de upp­nåd­da resul­ta­ten var väsent­ligt under­lägs­na de bäs­ta som vun­nits med tidi­ga­re meto­der, gav sty­rel­sen upp allt hopp. Inte ens upp­täck­ten att den urla­ka­de kol­men var ett gott avfärg­nings­me­del kun­de man utnytt­ja, eftersom världs­kri­get bröt ut och all för­sälj­ning av med­let blev omöj­lig. Avfärg­nings­me­del använ­des vid glas­bru­ken för fram­ställ­ning av färg­löst glas.

Avveck­ling­en

Jakob Fors­sell. Foto: Wikimedia.

Då AB Kolms eko­no­mis­ka resur­ser nu var helt uttöm­da tving­a­des en extra bolags­stäm­ma den 18 decem­ber 1914 att beslu­ta om lik­vi­da­tion. Det­ta bekräf­ta­des sedan vid den ordi­na­rie bolags­stäm­man 1915. Till lik­vi­da­to­rer utsågs verk­stäl­lan­de direk­tö­ren Jakob Fors­sell samt gross­hand­la­ren Hjal­mar Wijk. Den sist­nämn­de hade ingått i bolags­led­ning­en från star­ten 1909.

Den enda till­gång av bety­del­se som bola­get nu ägde var Lil­la Sto­lans kalk­bruk. På grund av depres­sio­nen på kalk­mark­na­den under världs­kri­gets förs­ta år kun­de bru­ket avytt­ras först 1917 till Tim­mers­da­la Kalk­bruks Aktie­bo­lag. Bakom det­ta före­tags­namn åter­fin­ner vi dock gam­la bekan­ta såsom Wijk, Fors­sell och Hell­sing. När AB Kolms samt­li­ga till­gång­ar för­sålts och skul­der­na regle­rats åter­stod dock en brist på 24 763 kro­nor. För att und­vi­ka kon­kurs köp­te då Wijk ett av de vär­de­lö­sa paten­ten för det­ta belopp. Lik­vi­da­tio­nen var där­med avslu­tad och lik­vi­da­to­rer­nas slut­räk­ning date­ra­des den 15 maj 1919.

Kon­klu­sio­ner

AB Kolms hela histo­ria bestod av en lång serie fel­be­döm­ning­ar och miss­lyc­kan­den. Ytterst berod­de det­ta på att  man fel­ak­tigt anta­git att kol­mens radi­u­m­ut­byte skul­le upp­gå till 3 mil­li­gram per ton, medan den verk­li­ga siff­ran endast var 1,3 mil­li­gram per ton. Lägg där­till ett allt­för stort för­tro­en­de för bola­gets kemis­ter, vil­ka ald­rig lyc­ka­des infria sina löf­ten. Inte hel­ler de eko­no­mis­ka bedöm­ning­ar­na visa­de på någon rea­lism. I pro­spek­tet 1909 häv­da­de Hell­sing att pri­set på kolm vid full­ska­le­drift inte skul­le över­sti­ga 10 kro­nor per ton. När gruv­drif­ten väl kom igång juste­ra­des den­na siff­ra till 225 kro­nor per ton! De höga drifts­kost­na­der­na i för­e­ning med det låga radi­u­m­ut­by­tet omöj­lig­gjor­de en lön­sam fabrikation.

Gans­ka snart visa­de det sig ock­så att kolm inte kun­de kon­kur­re­ra med and­ra radi­um­mal­mer, i förs­ta hand pech­blän­de och car­no­tit. Pech­blän­de ger 200 mil­li­gram radi­um per ton och är allt­så en radi­kalt mer hög­vär­dig radi­um­malm än kolm. Världs­pro­duk­tio­nen av radi­um har för övrigt i alla år bara kun­nat räk­nas i någ­ra tio­tal gram per år.

Av stif­tel­seur­kun­den fram­gick att AB Kolm utö­ver radi­um även skul­le till­ver­ka uran. Inte hel­ler des­sa pla­ner för­verk­li­ga­des. För­kla­ring­en här­till åter­finns i års­be­rät­tel­sen för 1910: Under de osäk­ra för­hål­lan­de­na, som inträd­de efter det att den fabriks­mäs­si­ga bear­bet­ning­en af kol­men hade igång­satts i full ska­la, har det icke ansetts lämp­ligt att instal­le­ra appa­ra­ter och maski­ner, som skul­le erfordras för till­go­do­gö­ran­det af det uran, som före­kom­mer i kol­men, utan i afvak­tan på resul­ta­tet af den före­tag­na utred­ning­en har så stor del som möj­ligt af den uran­hal­ti­ga bipro­duk­ten blifvit maga­si­ne­rad utan att tills­vi­da­re för­ar­be­tas.

Det enda som idag min­ner om AB Kolms en gång stor­sti­la­de pla­ner är det påkos­ta­de bolags­hu­set och de mör­ka gruv­gång­ar­na vid Sto­lan. Det var dock ett ärligt för­sök att utvin­na ett nyupp­täckt grun­däm­ne med lovan­de egen­ska­per. Även om före­ta­get blev ett stort tek­niskt och eko­no­miskt miss­lyc­kan­de, kun­de bola­get avveck­las utan konkurs.