Kons­ten att till­ver­ka mur­bruk som på De la Gar­di­es tid

Läckö slott är ett av Västsve­ri­ges mest besök­ta turist­mål och har valts till Sve­ri­ges vack­ras­te slott. Den 700-åri­ga histo­ri­en, de unikt beva­ra­de barock­sa­lar­na och den ytt­re mil­jön gör slot­tet till en upp­le­vel­se i sig. Men som med alla kul­tur­hi­sto­ris­ka bygg­na­der krävs det underhåll.

Vi ring­de upp Allan Ahl­man, slotts­ar­ki­tekt på Läckö slott, för att höra mer om den pågåen­de restau­re­ring­en – och vil­ka för­de­lar det har att använ­da Kin­ne­kul­le­kalk till putsen.

Vad gör en slottsarkitekt?

Sta­tens fas­tig­hets­verk har upp­hand­lat spe­ci­a­list­kom­pe­tens vid sina stör­re och mer kom­plexa kul­tur­bygg­na­der, bland annat det som kal­las slotts­ar­ki­tek­ter. Det finns 25–30 bygg­na­der i Sve­ri­ge med slotts­ar­ki­tek­ter. En slotts­ar­ki­tekt är med och ser till så att bygg­na­den tas om hand om på ett bra sätt vid för­änd­ring­ar: reno­ve­ring­ar, ombygg­na­der, nybygg­na­der. Det ska lik­som vara en röd tråd i allt man gör så att den ursprung­li­ga arki­tek­tu­ren och det kul­tur­hi­sto­ris­ka vär­det beva­ras. Det är ett jät­te­kul jobb!

Jag är ock­så slotts­ar­ki­tekt för Bohus fäst­ning, där har jag inne på min and­ra peri­od, och för Läckö har jag varit sedan 2016.

Vad är det för restau­re­rings­ar­be­te som pågår på Läckö slott?

Närapå 400 år gam­mal puts under sak­ri­sti­an i slottskyrkan.

Vi ska put­sa om fasa­den! Man put­sa­de senast om slot­tet på 60- och 70-talet. Den put­sen bör­jar bli gam­mal nu, och dess­utom gör vi lite and­ra antik­va­ris­ka över­vä­gan­den nu än vad man gjor­de då. När put­sen bör­ja­de rasa ner i slotts­kyr­kan så bestäm­de vi oss för att star­ta arbe­tet där. Och då kom frå­gan: vad ska vi put­sa med? Kyr­kan är byggd på 1600-talet, på De la Gar­di­es tid, så då vil­le vi använ­da mate­ri­al som är så likt det som använ­des kyr­kan uppfördes. 

Hur har ni gått till väga för att göra att puts som är så kul­tur­hi­sto­riskt rätt som möjligt?

Jon­ny Eriks­son redo­vi­sar provytor.

Vi val­de att sam­ar­be­ta med Daca­po i Mari­estad där det finns en fors­ka­re, Jon­ny Eriks­son, som fors­kat myc­ket på mur­bruk och de tek­ni­ker man använ­de sig av. Den kun­ska­pen har gått helt för­lo­rad de senas­te 200 åren, så det har varit ett detek­tiv­ar­be­te. Det finns ock­så lite bruk beva­rat från när kyr­kan bygg­des som vi har tit­tat på – det hit­ta­des i ett käl­larut­rym­me under sak­ri­sti­an. Vi har kun­nat se på hant­verks­spår i det bru­ket, till exem­pel hur tjockt man lade på. Man kan ock­så se vil­ken kulör det hade.

Vil­ka egen­ska­per har den gam­la put­sen mot den moder­na som man använ­der idag, och som man använ­de vid den senas­te restau­re­ring­en på 60- och 70-talet?

Det vi kon­sta­te­ra­de från den beva­ra­de, ursprung­li­ga put­sen var att den var myc­ket tun­na­re än vad som är prax­is idag. Vi gjor­de fle­ra tes­ter för att få fram de här egen­ska­per­na. Det gäl­ler fram­förallt själ­va hant­verks­han­te­ring­en. För det förs­ta till­sät­ter bara vat­ten när vi släc­ker ste­nen. Då får man en kemisk reak­tion där vatt­net bin­der med kalk­ste­nen. Sen blan­dar vi med sand, ing­et ytter­li­ga­re vat­ten, som man annars gör med modernt murbruk. 

För det and­ra har det visat sig att ju färs­ka­re bru­ket är, desto bätt­re bin­der det mot under­la­get. Så man kan inte släc­ka, blan­da bru­ket, och vän­ta och någ­ra dagar – då blir det inte bra. Vi tar den brän­da ste­nen, släc­ker den, blan­dar med sand och sen använ­der det under sam­ma dag. Då bin­der det hårt mot under­la­get och det behövs inte så tjockt lager.

Skrot­sten vid Thors­bergs sten­hug­ge­ri på Kinnekulle.

Var häm­tar ni ste­nen från? 

Det finns gam­la räken­ska­per där man kan se vad man köpt in för mate­ri­al, och då ser vi att kal­ken kom­mer från Kin­ne­kul­le. Så vi vill såklart ha Kin­ne­kul­les­ten, och använ­der grå kalk­sten från Thors­bergs sten­brott. Det är ”skrot­sten” som bli­vit över i brot­tet, så lokalt och håll­bart som det bara kan bli.

Sen var det här med fär­gen – kom­mer Läckö få en ny färg?

Kulörjämförelse mel­lan 1600-talsputs och 2000-talsputs.

Ja, det blev lite upp­stån­del­se när vi tes­ta­de put­sen förs­ta gång­en, eftersom den hade en mer gul färg än den nuva­ran­de. Nu har vi juste­rat det med kalk­mjölk ovan­på så att det är lite lju­sa­re, bru­ten vit kan man säga – men fort­fa­ran­de annorlun­da än den krit­vi­ta från senas­te restau­re­ring­en på 1960- och 70-talet, som är på slot­tet nu. Vi vil­le kom­ma så nära ori­gi­na­let som möjligt.

Vi har inte till­satt något pig­ment över huvud taget, utan det är bara kalk­ste­nens egna pig­ment som ger fär­gen. Det gör att upp­le­vel­sen av kulö­ren skif­tar, bero­en­de på tem­pe­ra­tur, väder och års­tid. Det kan vari­e­ra gans­ka myc­ket, mer än vad det är idag. Man få ett mer levan­de yta helt enkelt.

Tony Axels­son eldar i kalkugnen.

Nya brän­ning­ar av kalk­sten kom­mer ske på Läckö under våren 2024. Man använ­der sig av en por­ta­bel kalk­ugn där man stap­lar kal­ken, som över­va­kas noga i någ­ra dygn – det är myc­ket vik­tigt med rätt tem­pe­ra­tur! Efter brän­ning­en kan den brän­da kal­ken för­va­ras i tät­slu­tan­de tun­nor tills den ska släc­kas, blan­das med sand och använ­das som puts.