De oli­ka ber­gens pla­tå­er vari­e­rar efter dia­ba­sens utsträck­ning. Lug­nås­ber­get sak­nar den helt, Kin­ne­kul­le har ett mind­re dia­ba­stäc­ke, medan fle­ra av ber­gen har en stör­re utbred­ning av den närings­fat­ti­ga diabasen.

Bestå­en­de av lätt­vitt­ra­de sedi­men­tä­ra bergar­ter i form av sand­sten, alun­skif­fer, kalk­sten och ler­skif­fer, som med sin mine­ral­ri­ke­dom ska­pat goda odlingsjor­dar. Slutt­ning­ar­na skil­jer sig åt från berg till berg – ibland stu­par de brant, som på Hal­le och Hun­ne­berg, och ibland bre­der de ut sig som på Kin­ne­kul­le, där stör­re gods och går­dar med öpp­na åkrar och betes­mar­ker åter­finns. På slutt­ning­ar­na finns ock­så grund­vat­ten som träng­er fram i käl­lor, vil­ket ska­pa­de goda för­ut­sätt­ning­ar för bebyggelse.

Mel­lan ber­gen på Fal­byg­den finns den bör­di­ga, mjukt kupe­ra­de morän­ler-högslät­ten, belä­gen mer än 200 m.ö.h.

Direkt efter isti­den kom de förs­ta män­ni­skor­na. De slog sig ner på fle­ra plat­ser, men ett områ­de som stic­ker ut är Fal­byg­den. Den sand- och kalk­stens­pla­tå som Bil­ling­en och de pla­tå­berg söder om Bil­ling­en delar, gjor­de att det­ta områ­de ald­rig var en del av havet, då det var för högt belä­get och istäl­let stack upp ur vatt­net. Här avlag­ra­des sand, sten och morän från inlandsi­sen. Des­sa lät­ta­re, om än ste­ni­ga, sand­jor­dar med inslag av kalk­hal­tig morän blev en per­fekt grund för sten­ål­ders­bön­der­na att odla på med de red­skap de hade. De hade ock­så kor, gri­sar och får. Berg­slutt­ning­ar­nas natur­li­ga käl­lor och vat­ten­drag bidrog till en stän­dig till­gång på vat­ten. Dess­utom fanns många våt­mar­ker, kärr och myrar med ypper­ligt bete, som idag har för­svun­nit på grund av sjö­sänk­ning­ar. Tro­li­gen var det just des­sa för­hål­lan­den som gjor­de att Fal­byg­den fick en sär­ställ­ning med sin tidi­ga jord­brukskul­tur och att en hög­kul­tur väx­te fram här i form av megalitsamhället.

Hav­re­ti­den för­de med sig ytter­li­ga­re för­de­lar och inte minst för slätt­land­ska­pet mel­lan pla­tå­ber­gen. En del av peng­ar­na som ström­ma­de in till områ­det använ­des för att byg­ga järn­väg och all­ra störst bety­del­se för de väst­göts­ka hav­re­byg­der­na blev anläg­gan­det av Udde­val­la-Väners­borg-Herr­ljunga järn­väg som invig­des 1867 och som all­mänt blev kal­lad “hav­re­ba­nan”.
Ett kraf­tigt pris­fall sked­de dock i slu­tet av 1800-talet men slätt­bor­na var dock inte säm­re utan hit­ta­de än en gång en lös­ning på pro­ble­met: de åter­gick till boskaps­sköt­sel, och det dröj­de inte länge innan hav­re hade ersatts med export av smör.

Där­med kom åker­jor­den i stör­re utsträck­ning att använ­das för odling av foder­väx­ter till djur. Anta­let kor mer än för­dubb­la­des på slät­ten. Redan under 1860-talet hade de förs­ta meje­ri­er­na kom­mit till, men under and­ra hal­van av 1800-talet blev det ett rejält upp­sving, och när sepa­ra­torn upp­fanns och järn­vägs­nä­tet blev kraf­tigt utbyggt i områ­det öka­de intres­set för meje­ri­er explosionsartat.

Idag är pla­tå­bergs­land­ska­pet en levan­de och vik­tig del av Sve­ri­ge, där odling och djur­håll­ning fort­sät­ter att vara rygg­ra­den i det loka­la närings­li­vet och bidrar till både den svens­ka mat­pro­duk­tio­nen och ett levan­de land­skap. Områ­det erbju­der en rik palett av sma­ker, där geo­lo­gins vari­a­tion och kli­ma­tets nyan­ser möts. Från de söta körs­bä­ren på slutt­ning­ar­na, den kraft­ful­la sma­ken av ramslök i de lum­mi­ga sko­gar­na till gam­la kul­tur­sor­ter från de bör­di­ga slät­ter­na speg­lar var­je växt och pro­dukt land­ska­pets uni­ka karak­tär. Många loka­la pro­du­cen­ter använ­der des­sa typis­ka sma­ker för att smak­sät­ta sina pro­duk­ter. Som besö­ka­re bör du inte mis­sa att ta del av des­sa sma­kupp­le­vel­ser – var­je pro­dukt bär på sin egen histo­ria, for­mad av geo­lo­gin, natu­ren och års­ti­dens växlingar.