Kul­tur­histo­ria

Enor­ma sten­block till min­ne av de döda

Mega­lit­gra­var (av gre­kis­kans mega-stor och lit­hos- sten) utgör Sve­ri­ges all­ra älds­ta bygg­nads­verk. På Fal­byg­den finns två tred­je­de­lar av lan­dets mega­lit­gra­var och även en av nor­ra Euro­pas störs­ta kon­cent­ra­tio­ner av mega­lit­gra­var från yng­re stenålder. 

Främst är det de drygt 250 gång­grif­ter­na från peri­o­den cir­ka 5300 — 4700 år före nutid, som syns som monu­men­ta­la bygg­nads­verk i land­ska­pet på Fal­byg­den. De för­knip­pas med den så kal­la­de “Tratt­bä­gar-kul­tu­ren” och finns sprid­da på i stort sett hela Fal­byg­dens kalk­stens­pla­tå­er men med kon­cent­ra­tio­ner i till exem­pel Kar­le­by, Fal­kö­ping och Gök­hem. Des­sa grav­for­mer före­kom­mer dess­utom i åtskil­li­ga delar av Euro­pa, Asi­en och Afri­ka. Den sto­ra mäng­den gång­grif­ter och häll­kis­tor på Fal­byg­den har av tra­di­tion och histo­risk hävd varit och är ett vik­tigt kän­ne­tec­ken för trak­ten, upp­märk­sam­mat ur lokalt, regi­o­nalt, natio­nellt och inter­na­tio­nellt per­spek­tiv. Visio­nen är att byg­ga ett cent­rum för mega­lit­kul­tu­ren någon­stans på Fal­byg­den. Fal­byg­dens muse­um får tills det bli­vit verk­lig­het fun­ge­ra som ett megalitcenter.

Text­käl­la: Fal­byg­dens Museum

I en tid då kris­ten­do­men var ung i Sve­ri­ge käm­pa­de stor­män, kung­ar och kyr­ka om makt och infly­tan­de i sam­häl­let. Kam­pen om mak­ten var ett spel där man var kon­kur­ren­ter men ock­så bero­en­de av varand­ra. Bland den loka­la eli­ten i de väst­ra delar­na av Göta­land spred sig skic­ket att låta hug­ga grav­häl­lar i sand­sten med bil­der av stav­kors, livs­träd och sling­ran­de växtran­kor för att visa sta­tus. Häl­lar­na har kom­mit att kal­las för lil­je­s­te­nar och stavkorshällar.

Krist­na begrav­nings­plat­ser, kyr­kor i sten och påkos­ta­de grav­mo­nu­ment vitt­nar allt­så om hur den loka­la kyrk­plat­sen kom att spe­la en vik­tig roll i oli­ka grup­pers soci­a­la och poli­tis­ka ambi­tio­ner. Lil­je­s­te­nar­nas sten­ma­te­ri­al lik­som det skick­li­ga fram­stäl­lan­det av moti­ven vitt­nar om att monu­men­ten var resurskrä­van­de inve­ste­ring­ar och endast till för ett fåtal i sam­häl­let. Grav­häl­lar­nas sär­ar­ta­de utform­ning blev där­med vik­ti­ga i kon­stru­e­ran­det av den dödes och famil­jens soci­a­la till­hö­rig­het, vär­de­ring­ar och ideal.

Idag tror man att lil­je­s­te­nar­na till­ver­ka­des under en för­hål­lan­de­vis kort peri­od under medel­ti­den, från slu­tet av 1100-talet till 1200-talets and­ra hälft. Stav­kors­häl­lar­na är något äldre.

Flest i Väst­ra Götaland

Av de cir­ka 530 lil­je­s­te­nar och stav­kors­häl­lar som doku­men­te­rats i Sve­ri­ge finns de fles­ta i Väst­ra Göta­land, främst i områ­det runt Kin­ne­kul­le och söd­ra Väner­byg­den. Ensta­ka ste­nar finns ock­så i Värm­land, Dals­land och Bohuslän.

Någ­ra ste­nar har även text i run­skrift eller latins­ka bok­stä­ver som kopp­lar monu­men­tet till en begrav­ning. Ibland kän­ner vi dem vid namn, så som Thorsten, Ødgerr, Ragn­hild och Benedictus. Sten­häl­lar­na före­kom­mer som enkel­ste­nar, men även som dub­bel­ste­nar med två upp­sätt­ning­ar orna­men­tik. Vis­sa har tol­kat dub­bel­ste­nar­na som grav­häl­lar över två per­so­ner, kanske ett äkta par, medan enkel­ste­nar­na ska ha legat över enskil­da personer.

Lokalt med intryck utifrån

Grav­häl­lar­nas bil­der i form av livs­träd och stav­kors är motiv som inom den krist­na läran sym­bo­li­se­rar Kristus och evigt liv efter upp­stån­del­sen. Moti­ven åter­finns på kyrk­lig konst över sto­ra delar av Euro­pa och Mel­la­nöstern, men bil­der­na och hur de fram­ställts i grav­häl­lar av sand­sten är sam­ti­digt ett uttryck för något eget och något spe­ci­fikt. I byg­der­na söder om Vänern upp­stod ett grav­skick för­ank­rat i loka­la tra­di­tio­ner och idéer men som ock­så var en del av ett kris­tet och kyrk­ligt alleu­ro­pe­iskt idésam­man­hang. Moti­ven kan upp­fat­tas som ett resul­tat av möten mel­lan män­ni­skor från oli­ka delar av värl­den och möten mel­lan tan­kar och idéer. Utform­ning­en av sten­häl­lar­na och dess motiv visar att män­ni­skor under 1200-talet, pre­cis som idag, på många sätt var en del av en värld som var så myc­ket stör­re än den plats man lev­de och dog på.

Text­käl­la: Vänermuseet

Under 1100- och 1200-talen hade Väs­ter­göt­land sin förs­ta sten­bygg­nads­boom sedan mega­li­ter­na. Fle­ra hund­ra sten­kyr­kor res­tes under kort tid. Från Tyskland och Eng­land kom bygg­mäs­ta­re och sten­hug­ga­re för att lära väst­gö­tar­na bear­be­ta pla­tå­ber­gens sand- och kalk­sten till bygg­nads­sten och skulptur.

De förs­ta kyr­kor­na bygg­des av råbru­ten kalk­sten, sedan av sand­sten, omsorgs­fullt hug­gen till kvadra­tis­ka block. Väl­bär­ga­de stor­manna­fa­mil­jer stod tro­li­gen för finan­ser och kon­tak­ter. Kyr­kor­na blev ett sätt att tjä­na Gud och uttryc­ka sin egen sta­tus. De rikas­te bygg­her­rar­na kun­de kos­ta på sig por­ta­ler smyc­ka­de med sten­skulp­tu­rer och rentav ett torn.

De störs­ta medel­ti­da bygg­pro­jek­ten i pla­tå­bergs­land­ska­pet var dom­kyr­kan i Ska­ra och klos­ter­kyr­kor­na i Gud­hem och Varn­hem. År 1150 invig­des den romans­ka dom­kyr­kan, rikt smyc­kad med sten­skulp­tu­rer. Den mesta sand­ste­nen till dom­kyr­kan bröts vid Kin­ne­kul­le och Bil­ling­en, bla. Gös­sä­ter, Brod­de­torp och Gudhem.

Väs­ter­göt­lands and­ra boom i sten­kyr­ko­byg­gan­det inträf­fa­de på 1800-talet. Över hund­ra kyr­kor res­tes 1850–1890 på väst­gö­tas­lät­ten med omnejd. Lik­som under medel­ti­den fanns det bygg­mäs­ta­re spe­ci­a­li­se­ra­de på kyr­kor. Att byg­ga kyr­ka var en gemen­sam sats­ning för soc­ken­bön­der­na och säkert fanns en viss täv­lan i att över­träf­fa grannsocknarna.

För drygt tusen år sedan råd­de vikin­ga­tid i Nor­den. Men i Väs­ter­göt­land var män­ni­skor redan krist­na avslö­jar de gra­var i Varn­hem som grävts ut av arke­o­lo­ger på Väs­ter­göt­lands Muse­um. Och allt tyder på att det var en kvin­na, Kata, som lät byg­ga den förs­ta svens­ka sten­kyr­kan i Varn­hem och som även var den intil­lig­gan­de går­dens härskare.

Spän­nan­de upp­täckt på Kata gård.

Kata Gård är läm­ning­ar av både en storgård och en kris­ten kyr­ka i Varn­hem, vid väst­ra slutt­ning­en av pla­tå­ber­get Bil­ling­en. Läm­ning­ar­na här­rör från tiden innan mun­kar­na kom till plat­sen och eta­ble­ra­de klost­ret på 1100-talet. På den­na plats har män­ni­skor levt i tusen­tals år. Redan på 1870- och 1880-talen fann man här fynd som date­rats till 100-talet efter Kristus. Nam­net Kata Gård är dock nuti­da och base­rat på den för­mo­da­de äga­rin­nan av går­den kring bör­jan av 1000-talet; Kata. Katas påkos­ta­de grav har åter­fun­nits på områ­det, med run­rist­ning­ar på grav­häl­len. Kata var mel­lan 30 och 35 när hon dog, 160 cen­ti­me­ter lång och spens­ligt byggd. Man har hit­tat tygres­ter från klä­der­na hon begrav­des i. Hen­nes tän­der var i myc­ket gott skick, utan någ­ra tec­ken på vare sig kari­es, infek­tio­ner eller kraf­tigt sli­tage och ske­let­tet visar inga tec­ken på att hon utfört tungt kropps­ar­be­te. Hen­nes grav är ock­så den finas­te på plat­sen och lig­ger all­de­les intill kyr­kogrun­den. Man har där­för dra­git slut­sat­sen att det­ta var en högt upp­satt kvin­na som san­no­lik­het ägde storgår­den i Varn­hem till­sam­mans med sin make Kät­til, en man som påträf­fats i en annan grav från sam­ma tid på områ­det. Inskrip­tio­nen på Katas grav lyder näm­li­gen; Kät­til gjor­de den­na sten efter Kata sin hust­ru Tor­gils syster.

Tidigt krist­nan­de

De arke­o­lo­gis­ka utgräv­ning­ar­na i Varn­hem visar att Väs­ter­göt­land krist­na­des senast på 900-talet, allt­så tidi­ga­re än i övri­ga lan­det. I de tusen­tals gra­var som finns run­tom­kring den gam­la sten­kyr­kan har de döda begravts utan kre­me­ring (vil­ket tidi­ga­re varit sed) och med huvu­det i öster och föt­ter­na i väs­ter, enligt kris­ten tra­di­tion. Gra­var­na är ock­så sor­te­ra­de efter soci­al sta­tus och kön: kvin­nor begrav­des på den nor­ra sidan av kyr­kan, män på den söd­ra. När­mast kyr­kan låg ägar­fa­mil­jens gra­var, lite läng­re ut de fria bön­der­na och längst ut fanns trä­lar­nas gra­var. I de enk­las­te gra­var­na finns inga spår av kistor.
De älds­ta påträf­fa­de gra­var­na har date­rats till 900-talets förs­ta hälft och kyr­kans kryp­ta är kanske Sve­ri­ges älds­ta beva­ra­de rum! De två meter höga väg­gar­na i kryp­tan består av lokalt bru­ten kalk­sten och är san­no­likt res­ta någon gång i mit­ten av 1000-talet. Under 1100-talet tog sedan byg­gan­det av sten­kyr­kor fart i områ­det. De många sten­kyr­kor­na kan tol­kas som bevis på rike­dom och över­skott från jord­bruk och boskap, som i sin tur beror på den rika och bör­di­ga jor­den i platåbergslandskapet.

Text­käl­la: Väs­ter­göt­lands Muse­um m. fl.

Stor­ska­lig sten­han­te­ring har en tusen­å­rig histo­ria vid pla­tå­ber­gen. Med krist­nan­det kom sten­bygg­nads­kons­ten och från var­je århund­ra­de fram­åt finns exem­pel på hur sten ur någ­ra av ber­gens lager for­mats till kyr­kor, grav­vår­dar, boning­ar, fähus, bro­ar och myc­ket annat. Längs ber­gens sidor min­ner rader av sten­brott, skrot­stens­hö­gar, ugns­ru­i­ner och röd­fyr­stip­par om en oför­trött­lig verk­sam­het att ska­pa något bestå­en­de. Men ibland syns knappt ett spår efter vad som en gång var.

Sten­mäs­ta­re visa­de vägen

De störs­ta kalk­bru­ken hade näs­tan änd­lö­sa rader med fältugnar.

Erfar­na sten­mäs­ta­re från Eng­land och Tyskland visa­de väst­gö­tar­na hur ber­gens sand­sten och kalk­sten kun­de for­mas till murar, valv, orna­ment och figu­rer. Kin­ne­kul­le blev tidigt cent­rum för sten­hugg­ning­en, för där fanns den bäs­ta ste­nen. Till byg­ge­na kräv­des mur­bruk, som ofta gjor­des på plats av kalk­sten i vedel­da­de ugnar. Under det tidi­ga 1800-talet bör­ja­de alun­skif­fer använ­das som bräns­le i ugnar­na för att spa­ra på skog. Ur ber­gen höggs ock­så kvarn­ste­nar och Lug­nås­ste­nar av gnejs blev ett vida känt begrepp. En tidig stor­in­du­stri base­rad på alun­skif­fern var de fem alun­bruk som drevs vid pla­tå­ber­gen under 1700- och 1800-talen. Ing­en annan stans låg alun­bru­ken så tätt som här.

Med maski­ner och järnvägar

När indust­ri­a­lis­mens sam­häl­le bör­ja­de byg­gas under det sena 1800-talet behöv­des mer av allt det som pla­tå­ber­gen kun­de ge. Det hand­la­de om bygg­nads­sten, jord­brukskalk och det nya mate­ri­a­let cement. Maski­ner, nya meto­der och ett fin­mas­kigt nät av järn­vä­gar gjor­de det möj­ligt att möta efter­frå­gan. Meka­nis­ka sten­hug­ge­ri­er leve­re­ra­de bear­be­tad kalk­sten till de väx­an­de stä­der­nas bostads­hus och insti­tu­tions­bygg­na­der. Kalk­brän­ning­en utveck­la­des till en vik­tig indu­stri, inrik­tad på fram­ställ­ning av kalk för jord­för­bätt­ring. Ett sex­tio­tal kalk­bruk runt ber­gen sva­ra­de som mest för mer än hälf­ten av lan­dets behov. Cement­till­verk­ning krä­ver sto­ra och dyr­ba­ra anlägg­ning­ar, ändå star­ta­des två fabri­ker i områ­det, i Häl­le­kis och Skövde.

Ett arbe­te för män

Flot­tans skif­fer­ol­je­verk på Kin­ne­kul­le mitt under brin­nan­de krig.

Fram till indust­ri­a­li­se­ring­en var kalk­brän­ning och sten­hug­ge­ri en säsongs­bun­den bisyss­la till lant­bru­ket. Den moder­ni­se­ra­de näring­en med sto­ra kalk­bruk, meka­nis­ka sten­hug­ge­ri­er och cement­fa­bri­ker blev där­ef­ter en av de ledan­de indu­stri­gre­nar­na i pla­tå­bergs­om­rå­det med löne­ar­be­te och helårs­drift. Arbe­tet var tungt och långt in på 1900-talet lyf­tes all sten med hän­der och ryg­gar. Ett arbe­te för män, medan kvin­nor­na sköt­te hem­mens göro­mål. Och till­ba­ka i tiden kun­de det hän­da att star­ka poj­kar fick bör­ja på bru­ket redan innan den kor­ta skol­gång­en var avkla­rad. Idag leds arbe­tet på den störs­ta ste­nin­du­strin vid ber­gen av en kvinna.

Mångsidig bergart

Alun­skif­fern har bru­tits inte bara av kalk- och alun­bru­ken, utan även för utvin­ning av olja, radi­um och uran. Skif­fer­ol­jan sågs tidigt som ett alter­na­tiv till van­lig ber­gol­ja och vid Kin­ne­kul­le pågick för­sök med oljeut­vin­ning ur alun­skif­fern från 1880-talet fram till and­ra världs­kri­get. Då bygg­de sta­ten ett stort olje­verk på Kin­ne­kul­le för att tryg­ga flot­tans behov. Och när radi­um blev ett vapen i kam­pen mot can­cer i bör­jan på 1900-talet gjor­des ett stor­sti­lat, men full­stän­digt miss­lyc­kat för­sök till utvin­ning på Bil­ling­en. Mest spek­ta­ku­lärt var dock Ran­stads­ver­ket vid Bil­ling­en, när sta­ten skul­le tryg­ga för­sörj­ning­en av uran till de svens­ka kärn­va­pen- och kärn­krafts­pro­gram­men. Uran­fyn­dig­he­ten vid Ran­stad beskrevs som en av värl­dens störs­ta, men den kort­va­ri­ga pro­duk­tio­nen täck­te bara en mind­re del av det svens­ka beho­vet, sam­ti­digt som mil­jö­för­stö­ring­en blev enorm.

Folk­hems­byg­get

När Folk­hem­met skul­le för­verk­li­gas kom myc­ket av bygg­ma­te­ri­a­let från pla­tå­ber­gen. Det hand­la­de om gas­betong, mine­ralull och cement. Gas­betong fram­ställ­des vid fabri­ker i Sköv­de och på Fal­byg­den, med varu­mär­ken som Durox och Ytong.  Alla till­ver­ka­de så kal­lad blå­be­tong, med alun­skif­fer och kalk­sten som råva­ror. När den radi­um­hal­ti­ga blå­be­tong­en visa­de sig häl­so­far­lig fick till­verk­ning­en läg­gas ned. I Sköv­de drevs länge Rockwool, som gjor­de mine­ralull av dia­bas. Och de båda cement­fa­bri­ker­na i Sköv­de och Häl­le­kis kör­des för fullt för att kla­ra leve­ran­ser­na till den väl­di­ga bostads­sats­ning­en Miljonprogrammet.

En vik­tig resurs

Ber­gen är fort­fa­ran­de en vik­tig resurs för män­ni­skor­na i pla­tå­bergs­land­ska­pet. Ur Bil­ling­en häm­tas såväl kalk­sten till cement­fa­bri­ken i Sköv­de som dia­bas till mine­ra­lulls­fa­bri­ken i Häl­le­kis, de åter­stå­en­de två ste­nin­du­stri­er­na av stör­re bety­del­se vid ber­gen. På ett fler­tal stäl­len mel­lan ber­gen bryts urber­get för att använ­das som bal­last till exem­pel­vis asfalt och betong, samt kalk­sten till bland annat mil­jö- och jord­brukskalk. Även i fram­ti­den kom­mer ste­nen som natur­re­surs behö­vas för sam­hälls­byg­get och bryt­ning­en mås­te då ske på ett så håll­bart sätt som möjligt.

Text: Eric Julihn