Kolar­na i Erdalen

Efter sjut­tio­fem år utan vare sig rök eller eld drog ett gäng entu­si­as­ter i gång kol­ning­en igen. 1987 åter­upp­väck­tes det­ta kul­tur­arv och sedan dess hålls det vid liv av ett gäng entu­si­as­ter, Hun­ne­berg­sko­lar­na. Dagens kola­re är ett enga­ge­rat gäng från, eller med kopp­ling till, trak­ten men ock­så någ­ra utsock­nes. De delar alla sam­ma glöd för att hål­la det­ta kul­tur­arv levan­de och föra det vida­re, så att går­da­gens fär­dig­he­ter inte fal­ler i glöms­ka. Kol­ning­en var ju en av vårt lands tvek­löst vik­ti­gas­te verk­sam­he­ter under fle­ra hund­ra år. Det är värt att hål­la liv i. Den förs­ta kol­mi­lan efter den sjut­tio­femå­ri­ga dva­lan het­te Ulla och hade en stor­lek på 35 m³.

Att få till någon sam­man­häng­an­de prat­stund är inte på tal under tänd­ning­en. Det är ett kri­tiskt moment som krä­ver minu­ti­ös upp­märk­sam­het och är avgö­ran­de för hela kol­ning­en. Då är de så upp­tag­na och foku­se­ra­de att det är svårt att få något stör­re ver­balt utbyte, mer än kor­ta fra­ser. Men när milan väl är igång så är tem­pot lugnare.

Ord­fö­ran­den i för­e­ning­en, Maj-Lou­i­se, berät­tar via mail­kor­re­se­pon­dens att Bert är på plats uppe vid milan dagar­na efter tänd­ning­en. Bert har varit med sedan star­ten 1987 och är vid det­ta laget en erfa­ren kola­re som sit­ter inne på myc­ket kun­skap och berättelser.

En klar höst­dag i mit­ten på sep­tem­ber lig­ger lug­net vid Erda­len. En skylt, med fräst kolar­mo­tiv, på and­ra sidan vägen hän­vi­sar med all önsk­värd tyd­lig­het vart kol­mi­lan är belä­gen. Inne vid kol­mi­lan sit­ter kolar­na Tord och Dan, och milans rök lig­ger tät i glän­tan. Tord är nykom­ling­en i gäng­et och bor på en gård i Nor­ra Björ­ke. Han har varit med i för­e­ning­en ett par år. Dan kom­mer från Nygård utan­för Lil­la Edet.

Efter en stund kom­mer Bert gåen­des genom sko­gen. När artig­hets­fra­ser­na och väd­ret är avkla­rat berät­tar han att dagens kol­mi­la lig­ger på sam­ma plats som den ursprung­li­ga milan.

– När vi (Hun­ne­berg­sko­lar­na) åter­upp­väck­te kol­mi­lan i Erda­len 1987, fann vi kol­res­ter efter en tidi­ga­re mila när vi gräv­de ut för grunden.

Bert fort­sät­ter:
– Kol­mi­lor har all­tid kvinn­li­ga namn då de anses vara femi­ni­na, pre­cis som far­tyg. De får sina namn efter den som tän­der dem och det är all­tid kvin­nor som har den äran.

–  Stor­le­ken på kol­mi­lan vari­e­rar och bestäms när man lagt grun­den. Då får man en käns­la för hur stor milan skall vara, berät­tar Bert.

Dagens kol­mi­la i Erda­len bru­kar bli unge­fär 50–60 kubik­me­ter stor. En tred­je­del så stor mot vad de kun­de vara förr.

Kolmi­lans tänd­ning är lite av en hög­tid som drar myc­ket folk från trak­ten. Oav­sett väder så dyker det var­je år upp nyfik­na besö­ka­re lagom till tänd­ning­en. Redan vid vand­ring­en från par­ke­ring­en längs ring­vä­gen kän­ner man stäm­ning­en sti­ga i takt med mil­rö­ken. På håll hörs musi­ken som letar sig mel­lan träd­stam­mar­na och väl fram­me uppen­ba­rar sig en mind­re folk­fest. Utö­ver ban­dets toner lig­ger ett låg­mält sorl som en mysig ljud­mat­ta över dalen.

Från det lil­la kok­hu­set spri­der sig den utsök­ta dof­ten av kol­bul­lar som gräd­das i rik­li­ga mäng­der ister. Tillag­ning­en sker över öppen eld i gjut­järnspan­na. I luc­kan ser­ve­ras kol­bul­le med ling­on­sylt, fika och varm som kall dryck. Utö­ver till­tugg bjuds det på var­ma leen­den och arti­ga fra­ser – här är det lätt att trivas.

Tänd­ning­en är star­ten på två vec­kors minu­ti­öst vakan­de för Hunnebergskolarna.

- Efter tänd­ning­en är vi plats dyg­net runt, säger Dan. De förs­ta dagar­na är den mest kri­tis­ka delen av processen.

Bert och Tord bor i kolar­stu­gan, som är inredd med två enk­la brit­sar och en kamin. Dan sover i det tim­ra­de vind­skyd­det. Medan Moni­ca och Maj-Lou­i­se öpp­nar kok­hu­set och drar i gång dagens för­be­re­del­ser inför ser­ve­ring­en berät­tar Bert vidare.

- Vi är ett fint gäng härup­pe. Vi har en god gemen­skap och trev­lig stämning.

De är vär­nar om kul­tur­ar­vet och att föra kun­ska­pen vidare.

- Det är där­för vi hål­ler på med allt det här, säger Bert. Det är det som är anled­ning­en till att vi hål­ler på överhuvudtaget.

Till­väx­ten finns där, även om den gär­na fick vara frodigare.

- Det fyl­ler allt på med lite yng­re för­må­gor då och då, som Tord till exempel.

Bert berät­tar att hans tan­ke var att vara med och resa tju­go kolmilor.

- Sedan skul­le det få vara nog, säger han. Men i år det min tret­tiofjär­de mila.

Det är tyd­ligt att eldsjä­lar­na i Erda­len har axlat ansva­ret att föra kun­ska­pen om kol­ning­en vida­re till fram­ti­da generationer.

Under de två vec­kor­na man kör milan kom­mer hela tiden nyfik­na och prat­sug­na upp för en stunds histo­rie­be­rät­tan­de och lyss­nan­de. Här avhand­las berät­tel­ser om de som gått före och om hän­del­ser och min­nen kring milan. Berät­tel­ser som ger liv till plat­sen och för­stå­el­se för oss som kom­mer efter.

FÖR­BE­RE­DEL­SER

Att resa en kol­mi­la är ett myc­ket omfat­tan­de pro­jekt och sträc­ker sig över näs­tan hela året.

- I bör­jan på janu­a­ri, runt Tret­ton­dags­af­ton, bör­jar vi arbe­tet i sko­gen, säger Bert.

Då huggs veden som ska få tid på sig att tor­ka under våren, den bäs­ta tork­pe­ri­o­den. Man har lite oli­ka till­vä­ga­gångs­sätt bero­en­de på vil­ka som utför arbetet.

- I år kör­de ju Tord ut veden med sina häs­tar, säger Bert.

- Det finns ett klipp på vår Face­book-sida, fyl­ler Dan i.

Man rand­bar­kar veden, för att släp­pa ut fuk­ten. Sedan läg­ger man den på tork. Förr lade man ofta veden i res.

- Det gör vi fort­fa­ran­de på vis­sa stäl­len ibland, säger Tord. I år gjor­de vi det en bit läng­re bort längs ringvägen.

Men den mesta veden körs nuför­ti­den till Erda­len och läggs på tork under pre­sen­ning­ar. Ju tor­ra­re ved desto mer kol får man ut från en kolning.

RES­NING­EN

- Vi sät­ter i gång res­ning­en av kol­mi­lan i bör­jan på augusti, berät­tar Bert.

Grun­den till kol­mi­lan är en tät bot­ten så att luft inte träng­er in under­i­från. Erda­len är som tidi­ga­re nämnts den enda plats som har rätt jord­för­hål­lan­de. Jor­den – mosand – används som ett ytters­ta lager för att täc­ka och täta kol­mi­lan. Det­ta kal­lar man för styb­be. Man använ­der med för­del en gam­mal bot­ten när man ska resa en kol­mi­la då gam­malt styb­be med sot och tjär­res­ter fäs­ter bätt­re på milan är ”ny” mosand.

Näs­ta steg i byg­get av kol­mi­lan är inres­ning­en av veden. I mit­ten av kol­bot­ten grä­ver man ner och reser kung­en, eller bord­stock som det heter. På den­na spi­kar man sedan en lod­rät riktstång som fun­ge­rar som ett stöd man rik­tar veden mot. Utan den­na riktstång finns ris­ken att veden vri­der sig och milan ris­ke­rar att rasa. På bord­stoc­ken fäs­ter man sedan reg­lar som bil­dar stom­men till tändtrumman.

Nu skall ett pus­sel läg­gas. I bot­ten av tänd­trum­man använ­der man tunn och torr ved. Det­ta för att för­enk­la tänd­ning­en och snabbt få vär­me och jämn gång i milan. Sedan fyl­ler man på med tätt ställd ved lutat in mot mit­ten. Lut­ning­en på veden är cir­ka 60 gra­der vil­ket är vad som krävs för att styb­bet sedan ska lig­ga kvar på milan. Man byg­ger på med allt gröv­re ved för att sedan åter­gå till tun­na­re läng­re ut. Det­ta gör man för att slip­pa even­tu­el­la brän­der vid den risk­fyll­da utkol­ning­en vid milfoten.

I bot­ten av milan har man små hål, så kal­la­de rym­ma­re. Des­sa fun­ge­rar som luft­ka­na­ler man styr för­lopp och has­tig­het med.

För att för­hind­ra styb­bet skal­la sipp­ra in mel­lan den res­ta veden läg­ger man först ett lager med gran­ris på veden. Ris­ning­en bör­jar van­li­gen ner­i­från och ristäc­ket skal­la vara så pass tjockt att man inte kän­ner veden under när man tram­par på det.

Sedan är det dags för stybb­ning, milans ytters­ta täts­kikt. Man bör­jar med kul­len, top­pen på milan. Sedan byg­ger man sidor­na med start från bot­ten. Styb­bet hålls på plats med så kal­la­de stöd­block som man sät­ter halv­vägs upp på sidor­na. Där­ef­ter byg­ger man vida­re upp till kul­len. På top­pen har man till en bör­jan ett tun­na­re lager för att släp­pa ut vat­ten­ånga under upp­värm­ning­en. Sedan, när kol­mi­lan är varm, läg­ger man på ett tjoc­ka­re lager som klub­bas och tätas.

KOL­NING­EN

Hela vit­sen med kol­mi­lan är att det ska glö­da utan att bör­ja brin­na. För det­ta krävs mini­mal syre­till­för­sel. Det är det­ta som är den sto­ra kons­ten. Att hål­la rätt fart och att kol­ning­en blir jämn run­tom hela milan. Det­ta styr man genom de tidi­ga­re nämn­da fotrym­ning­ar­na och drag­hål som man spet­tar upp i en cir­kel på kullen.

Allt­ef­tersom veden kolas så krym­per den sam­man och bil­dar hål­rum där luft kan tränga in och antän­da kolen. Där­för använ­der man en stor trä­klub­ba för att slå sam­man den fär­digko­la­de delen. Klubb­ning­en gör att styb­be träng­er ner i hål­rum­men och tätar till. Det­ta med­för till att man behö­ver fyl­la på med mer stybbe.

- Kol­ning­ens förs­ta två, tre dygn är de mest kri­tis­ka. Innan kol­mi­lan bli­vit fot­varm, berät­tar Bert.

- Det är när kol­mi­lan är bli­vit genom­varm och upp­nått cir­ka 80 gra­ders vär­me nere i foten, för­kla­rar han vidare.

Ris­ken finns under des­sa förs­ta dygn att milan slår, som det kal­las. Innan hon bli­vit fot­varm ”svet­tas” veden, allt­så att vat­ten­ånga kon­den­se­rar på kall ved och fuk­ten i bränng­a­ser­na för­svin­ner. Då des­sa blir tor­ra och kom­mer i kon­takt med luft kan de explo­de­ra, det vill säga att milan slår. I värs­ta fall kan hon slå såpass att både styb­be, ris och stöd­block kas­tas av. Då gäl­ler det att snabbt åter­styb­ba och täta till igen. Drö­jer man för länga med det­ta kan hela kol­mi­lan brin­na upp. Tänk vil­ken tra­ge­di för en enkel tor­pa­re, att se näs­tan ett helt års arbe­te gå upp i rök.

En annan stor fara är när frät upp­står, det­ta kola­rens miss­tag. Om luft kom­mer in bakom kol­nings­zo­nen brin­ner kol upp och hål­rum bil­das. Bert berättar:

- Det är omkring 600 gra­der celsi­us i glöd­här­den. Då vill man inte tram­pa igenom.

Där­för har man all­tid en land­gång, eller stock, uppe på milan som en säker­het när frät upp­står. Med ett spett kan man upp­täc­ka des­sa hål. Då gäl­ler det att snabbt ploc­ka bort styb­bet och fyl­la på med ny ved, gran­ris och styb­be innan kol­nings­zo­nen har för­flyt­tat sig. Det är inte svårt att före­stäl­la sig kola­rens stres­spåslag i ett sådant kri­tiskt läge.

När kol­mi­lan anses vara utko­lad så släcks hon och utriv­ning­en påbör­jas. Dagens kol­mi­la i Erda­len är unge­fär en tred­je­del så stor som de var förr i tiden. Det­ta gör riv­ning­en väl­digt enkel då man inte behö­ver ”efter­släc­ka” kolet utan kan pac­ka det direkt i säc­kar till för­sälj­ning. Förr i tiden, när milor­na var upp till tre gång­er så sto­ra, fata­des kolet ut med hjälp av kol­fat och pla­ce­ra­des i en ring runt kol­mi­lan. Där vak­ta­de man kolet och släck­te even­tu­ellt brin­nan­de kol i en vat­ten­hink. När kolen var helt släck­ta lade man in dem i ett tem­po­rärt kolhus.