De består av alunskiffer som upphettats för att producera olja. Den höga kolvätehalten i alunskiffern medförde att det redan 1873 bildades ett bolag för utvinning av olja ur skiffern. Ett annat sätt att utvinna olja var att genom destillation av skiffern utvinna gas. Gasen användes sedan för att bränna kalk i schaktugnar.
I gruvorna bröts det alunskiffer under första hälften av 1900-talet. Skiffern användes för att producera olja till försvaret under både första och andra världskriget. Under några år i mitten på 1940-talet var gruvan som störst. Då arbetade runt 300 personer nere i gruvans kilometerlånga gruvgångar, som idag inte är tillgängliga för besökare.
Oljan som producerades, 500 ton per år, ansågs vara lämplig för örlogsfartyg, och anläggningen förvaltades av marinen. Anläggningen, som drevs under namnet Flottans Skifferoljeverk, byggdes 1941 om och fick en kapacitet av 20 ton råolja och 2–2,5 ton ”lättbensin” samt 8 ton svavel per dygn. Produktionen lades ner 1946.
Längs åskådarläktaren vid Kinnekulle ring finns en lång, mycket spektakulär blottning av den utbrutna ca. 500 miljoner år gamla, i vilken stora ”bollar” av s.k. stinkkalk (orsten) är vanliga. Dessa ansamlingar av kalk är speciellt rika på kolväten.
Att ta sig in i gruvgångarna rekommenderas inte eftersom det medför stor hälsorisk. Orsaken är att skiffern innehåller större koncentrationer av uran vilken medför radon i inandningsluften.
Blottningen längs racerbanan har begränsad tillgänglighet då området nu används som halkbana för bilar.
Hitta Hit
