26 april 2024 | Text: Anna Ber­gen­gren | Nuti­da foton & film: Hen­rik Theodorsson

Tek­nis­ka fram­steg gör att kal­k­in­du­strin väx­er 

Att bry­ta kalk har gjorts i Väs­ter­göt­land sedan tidig medel­tid. Runt pla­tå­ber­gen använ­des kal­ken främst som jord­för­bätt­rings­me­del i lant­bru­ket. I bör­jan av 1800-talet blev det allt van­li­ga­re att bön­der som bisyss­la under vin­tern brän­de kalk, för eget bruk och för för­sälj­ning. Kal­ken finns i pla­tå­ber­gen både i det rena kalk­stenslag­ret, men även som inne­slut­ning­ar i alun­skif­fer, något som kal­las orste­nar.   

All kalk som bröts i kalk­brot­ten och som använ­des till jord­för­bätt­rings­me­del brän­des i kalk­ug­nar. I Väs­ter­göt­land fanns en stor kon­kur­rens­för­del mot res­ten av lan­det: man kun­de använ­da alun­skif­fern, som inne­hål­ler olja, som bräns­le. I and­ra områ­den i Sve­ri­ge var kol och ved som behöv­des för brän­ning­en dyrt. Men alun­skif­fern fanns i mas­sor, och dess­utom kun­de man ta ut orste­nen i alun­skif­fern och på så sätt få både råva­ra och bräns­le vid sam­ma bryt­ning (även i När­ke och på Öland fanns alun­skif­fer till­sam­mans med kalk, men Väs­ter­göt­land hade ett för­språng genom bätt­re frakt­möj­lig­he­ter). 

Bos­se Wall­ström, idag plats­chef på Nord­kalk vid Udda­går­dens kalk­bruk i Fal­kö­ping, har ägnat många tim­mar åt att kart­läg­ga kal­k­in­du­strin i Väs­ter­göt­land. 

Bos­se Wall­ström, plats­chef på Nord­kalk Udda­går­den, har gått ige­nom fle­ra hyll­me­ter med gam­la hand­ling­ar och histo­ris­ka doku­ment röran­de kal­k­in­du­strin på Falbygden.

– Runt 1870 – 1880 kom­mer det förs­ta upp­sving­et för kalk­s­ten­sin­du­strin, järn­vä­gen byggs ut i Sve­ri­ge. Nu blev det möj­ligt att leve­re­ra till grann­sock­nar och grann­län. När mark­na­den väx­er blir kalk­brän­ning­en mer indust­ri­a­li­se­rad och bolag väx­er fram där för­ut­sätt­ning­ar­na är som bäst. 
Den tek­nis­ka utveck­ling­en var avgö­ran­de för kal­k­in­du­strins fram­växt, menar Bos­se Wall­ström. 

– Näs­ta vik­ti­ga fram­steg sker i slu­tet av 1800-talet. Fram­förallt kom­mer dyna­mi­ten som gör att man kan bry­ta i stör­re ska­la. Men kalk­bru­ken blir ock­så mer meka­ni­se­ra­de, och här var Decau­vil­le­vag­nar­na vik­ti­ga – system med trans­port på räls dök upp i de fles­ta kalk­brott. 

Kalk­ar­be­ta­re i “Får­bac­ka­la­get”, Tor­björn­torp. Foto: Fal­byg­dens museum.

Decau­vil­le var, kort sam­man­fat­tat, en lätt flytt­bar smal­spå­rig järn­väg. Den togs fram av den frans­ka ingen­jö­ren Paul Decau­vil­le och pre­sen­te­ra­des på världs­ut­ställ­ning­en i Paris 1889. På räl­sen hade man en spe­ci­ell typ av vag­nar, som anting­en kun­de dras för hand, eller med ett litet lok. Decau­vil­le­spå­ren och ‑vag­nar­na var det domi­ne­ran­de syste­met för trans­port av kalk och alun­skif­fer i Väs­ter­göt­lands kalk­bruk.  

Järn­vägs­nä­tet i pla­tå­bergs­land­ska­pet var i bör­jan av 1900-talet bland de mer utbygg­da i lan­det. 1907 beslu­ta­de Sve­ri­ges riks­dag ock­så om ett frakt­bi­drag för just kalk som trans­por­te­ra­des på järn­väg – och det öpp­nar för nya mark­na­der. Fler och fler kalk­bruk runt pla­tå­ber­gen väx­er fram för att möta efter­frå­gan.  

Men det har inte bara posi­ti­va följ­der, berät­tar Bos­se Wall­ström.  

– Det var rena vil­da väs­tern, kal­k­in­du­strin är vid den här tiden totalt ostruk­tu­re­rad. En patron eller mar­kä­ga­re kun­de öpp­na ett nytt kalk­bruk och göra iord­ning kalk­ug­nar för brän­ning. Men när kal­ken är bränd mås­te den säl­jas direkt, det får inte kom­ma regn på den.  

– Sam­ma gäl­ler då alla omkring­lig­gan­de kalk­bruk. Om inte avsätt­ning­en för kal­ken var till­räck­lig så för­sök­te alla bli av med sin kalk sam­ti­digt, och pri­set gick ner in käl­la­ren. I peri­o­der gjor­de det att mark­na­den kra­scha­de och arbe­tar­na job­ba­de gra­tis. 

Om bränd kalk kom­mer i kon­takt med vat­ten sker en kraf­tig kemisk reak­tion som gör att det fri­görs myc­ket stark vär­me, och den brän­da kal­ken omvand­las till släckt kalk. Den fal­ler sam­ti­digt sön­der till ett fint mjöl som gör den myc­ket svår att han­te­ra. Det var där­för man vill trans­por­te­ra och säl­ja kal­ken innan den ris­ke­rar kom­ma i kon­takt med vat­ten.  

Häst­dra­gen trans­port av kalk­sten. Foto: Fal­byg­dens museum.
Tåg­set med lok och tipp­vag­nar las­ta­de med kalk­sten. Foto: Fal­byg­dens muse­um. Klic­ka för stör­re bild.
“Nym­berg bju­der sen in alla äga­re till kalk­bruk till ett fysiskt möte, och det blir vil­da diskussioner.”
Bos­se Wall­ström, plats­chef Nord­kalk Uddagården

Nym­berg och den förs­ta central­för­e­ning­en bildas

Rädd­ning­en på den röri­ga kalk­mark­na­den där pri­set gång på gång dum­pas finns inom räck­håll. Han heter Gott­frid Nym­berg, och kom­mer att få en avgö­ran­de roll för kal­k­in­du­strins blomst­ring i Västergötland. 

Gott­frid Nym­berg föd­des i Höganäs i Skå­ne 1876. Under någ­ra år i Mal­mö var han avdel­nings­chef för Svens­ka Kalk­för­sälj­nings AB, och fick en bra över­blick över den svens­ka kalk­mark­na­den.  

Här gör han en upp­täckt när det gäl­ler pris­sätt­ning: kal­ken från Väs­ter­göt­land kan säl­jas till läg­re pri­ser än den skåns­ka kal­ken (som vi vet sen tidi­ga­re beror det­ta på den bil­li­ga till­gång­en på bräns­le i och med alun­skif­fern). Nym­berg beslu­ta­de där­med att bil­da en fir­ma som köper upp och säl­jer väst­göta­kalk.  

Han öpp­na­de ett kon­tor i Fal­kö­ping 1 okto­ber 1910 och kal­la­de sitt före­tag rätt och slätt för Kalk­kon­to­ret. Bara två måna­der sena­re flyt­ta­de han till Fal­kö­ping per­ma­nent, till­sam­mans med sin fru och fyra barn.  

Kalk­kon­to­ret köp­te i huvud­sak sin kalk från två kalk­bruk: Kav­lås och Udda­går­den – och gjor­de god vinst på att säl­ja den bil­li­ga väst­göta­kal­ken till ett hög­re pris. Men den röri­ga situ­a­tio­nen med stor kon­kur­rens som gjor­de att pri­ser­na gång på gång dum­pas är fru­stre­ran­de – kal­ken i Väs­ter­göt­land är redan bil­lig, den bor­de inte säl­jas till ännu läg­re pris! Nym­berg tog i bör­jan av som­ma­ren 1911 ini­ti­a­tiv till ett gemen­samt för­sälj­nings­kon­tor för att säk­ra pri­set. En kar­tell­bild­ning, helt enkelt. Bos­se Wall­ström visar kopi­or på de brev som Gott­frid Nym­berg skic­ka­de ut till alla kalk­bruk i Väs­ter­göt­land där han pre­sen­te­ra­de sin plan på att bil­da en för­e­ning som skö­ter all försäljning.

Direk­tör Gott­frid Will­helm Nym­berg. Foto: Fal­byg­dens muse­um. Klic­ka för stör­re bild.

– Nym­berg bju­der sen in alla äga­re till kalk­bruk till ett fysiskt möte, och det blir vil­da dis­kus­sio­ner.  

– Går de med i för­e­ning­en så för­lo­rar de rät­tig­he­ter att säl­ja sin kalk, men å and­ra sidan loc­kar sta­bi­la pri­ser. Mot slu­tet av 1911 har 16 kalk­bruk anslu­tit sig, och de and­ra föl­jer med allt eftersom. 

”Det vore till natio­nell nyt­ta att låta de kalk­fat­ti­ga pro­vin­ser­na i störs­ta möj­li­ga utsträck­ning få del av det sto­ra över­skot­tet av kalk, som natu­ren hopat i Väs­ter­göt­land”.  

Gott­frid Wil­helm Nym­berg i det brev han skic­ka­de ut 1911.

För­e­ning­en som bil­das kal­las Mel­lers­ta Sve­ri­ges Kalk­bruks Central­för­e­ning, för­kor­tat MSKC. Nym­berg blev verk­stäl­lan­de direk­tör, en befatt­ning han hade kvar ända till 1944.  

Enligt stad­gar­na hade MSKC som målsättning:
  • Att genom ett gemen­samt för­sälj­nings­kon­tor hand­ha för­sälj­ning­en av kalk för samt­li­ga med­lem­mars gemen­sam­ma räk­ning 
  • Att ver­ka för höjan­det av kva­li­te­ten på kal­ken 
  • Att spri­da kun­skap om kal­kens använd­ning, sär­skilt för jord­bru­ket 
  • Att genom lämp­lig för­del­ning av leve­ran­ser­na mins­ka frakt­kost­na­der­na 
  • Att på bäs­ta sätt till­go­do­se med­lem­mar­nas intres­se på kalk­bruks­drif­tens områ­de 
Från boken Gott­frid Wil­helm Nym­berg – Kalk­kung och dona­tor av Bri­ta Har­den­by (1994)

– För­u­tom MSKC bil­das det någ­ra and­ra kalkkar­tel­ler, en som het­te Väst­gö­ta­jord och ett som het­te Väs­ter­göt­lands kalk­för­sälj­nings AB. MSKC köp­te sena­re upp Väs­ter­göt­lands kalk­för­sälj­ning, säger Bos­se Wall­ström när han fort­sät­ter sin berät­tel­se.  

– Det finns ock­så någ­ra kalk­brott som står utan­för kar­tell­bild­ning­ar­na, till exem­pel Tom­tens kalk­brott utan­för Tor­björn­torp. Men de säl­jer mest sin kalk till indu­strin, inte till jord­bru­ket. Och ett annat kalk­brott i Fal­kö­ping, som ägs av famil­jen Jans­son, är först anslu­tet till för­e­ning­en men läm­nar när de inte kom­mer över­ens.  

Mel­lers­ta Sve­ri­ges Kalk­bruks Central­för­e­ning pla­ce­ra­de då sin repre­sen­tant vid infar­ten till deras kalk­brott och stop­pa­de alla som för­sök­te åka in. 

– De skul­le åka till Udda­går­den istäl­let där det var myc­ket bätt­re och bil­li­ga­re. Gans­ka tuf­fa affärs­me­to­der, säger Bosse.

Arbets­lag vid Udda­går­dens kalk­bruk. Foto: Fal­byg­dens muse­um. Klic­ka för stör­re bild.
Över­torps kalk­brott, Kav­lås. 1890-tal. Foto: Lid­wall, Ad. Firma/Västergötlands muse­um. Klic­ka för stör­re bild.
Fak­taru­ta: Karteller

I avhand­ling­en ” Kon­kur­rens, sam­ar­be­te och kon­cent­ra­tion. Kalk­stens- och cement­in­du­strin i Sve­ri­ge 1871–1982” från 2015, skri­ven av Malin Dahl­ström vid Eko­no­misk-histo­ris­ka insti­tu­tio­nen, Handelshögskolan vid Göteborgs uni­ver­si­tet, defi­nie­ras en kar­tell så här: 

”… en sam­man­slut­ning av företag som kom­mer överens om att regle­ra mark­na­den, ofta hand­lar det om att sam­ar­be­ta istället för att kon­kur­re­ra. När kar­tel­ler ingås teck­nas van­li­gen ett kar­tellav­tal där det anges hur kon­kur­ren­sen ska begränsas, för vil­ka områden avta­let gäller, hur länge avta­let ska gälla, vil­ka sank­tio­ner som ska utdömas om någon bry­ter mot avta­let och så vida­re.” 

– Kar­tell­bild­ning­ar i bör­jan på 1900-talet var egent­li­gen en prak­tisk lös­ning på ett pro­blem, säger Malin Dahl­ström. 

– De kom­mer med indust­ri­a­li­se­ring­en, i de fles­ta bran­scher för­sö­ker man ha någon form av sam­ar­be­te. Cement­in­du­strin är ett bra exem­pel, där för­står man tidigt att om pro­duk­tio­nen över huvud taget ska fin­nas i Sve­ri­ge krävs sam­ar­be­te. Cement­in­du­strin har en gans­ka avan­ce­rad pro­duk­tion som ford­rar myc­ket kapi­tal. 

– Det dis­ku­te­ra­des inom poli­ti­ken fle­ra gång­er om det är något bra eller dåligt, men det väx­er fram en tillå­tan­de lag­stift­ning, säger Malin. Man mena­de att kar­tel­ler­na egent­li­gen inte tar bort kon­kur­ren­sen. Även inom en kar­tell mås­te man för­hand­la om pri­ser, kvo­ter och så vida­re, och då mås­te var­je part ha ett så bra för­hand­lings­lä­ge som möj­ligt.  

– Först på 1950-talet bestäm­mer man sig i Sve­ri­ge för att kar­tel­ler ska regi­stre­ras. Man helt enkelt inkom­ma med upp­gif­ter som sen bok­förs i ett kar­tell­re­gis­ter. För­bu­det mot kar­tel­ler kom­mer 1993 i och med att vi går med i EU. Men redan innan dess har mak­ten kon­cen­tre­rats i många mark­na­der, det bara finns ett eller två sto­ra före­tag kvar. Då för­svann poäng­en med kar­tel­ler­na ändå.

Kalkind­in­du­strin når sin höjd­punkt och VFK bil­das

När förs­ta världs­kri­get kom ströps impor­ten av konst­göd­sel, och mark­na­den för jord­brukskalk gick kraf­tigt upp­åt.  

– 1910 när MSKC bil­das står Bil­ling­en och Fal­byg­den för 25% av Sve­ri­ges pro­duk­tion av jord­brukskalk, 1 mil­jon hek­to­li­ter, säger Bos­se. Under kri­get sti­ger kalk­mark­na­den, och i slu­tet av 1918 står områ­det för hälf­ten av hela Sve­ri­ges pro­duk­tion, 2,3 mil­jo­ner hek­to­li­ter. 

Gott­frid Nym­berg med bar­nen Mar­ga­re­ta, Gun­nar och Pet­ra. Foto: Fal­byg­dens museum.

Fram till slu­tet av förs­ta världs­kri­get hade kal­k­in­du­strin i Väs­ter­göt­land haft en spikrak till­växt: tek­nis­ka fram­steg som järn­vä­gen, dyna­mi­ten och Decau­vil­le­sy­ste­men, och slut­li­gen Gott­frid Nym­bergs ankomst och orga­ni­se­ring av försäljningen. 

Men det­ta till trots så var Gott­frid Nym­berg fort­fa­ran­de inte helt nöjd. Bru­ken som leve­re­ra­de kalk till MSKC var ibland illa beläg­na, dåligt orga­ni­se­ra­de och arbets­kraf­ten använ­des ineffektivt.
– Även om han har fått ord­ning på mark­nads­si­dan av kal­k­in­du­strin, så ser Nym­berg fort­fa­ran­de sto­ra pro­blem med pro­duk­tions­si­dan. Han kon­sta­te­rar att om de skul­le över­le­va i fram­ti­den var de tvung­na att hänga med tek­nik­ut­veck­ling­en och stan­dar­di­se­ra bru­ken. Så han kal­lar in alla kalk­bruk till ett möte igen, på sam­ma sätt som han gjort 1911, och före­slår att de ska bil­da ett gemen­samt produktionsbolag.

1 juli 1918 bil­da­des aktie­bo­la­get Väs­ter­göt­lands För­e­na­de Kal­k­in­du­stri­er, VFK. Gott­frid Nym­berg blev även här verk­stäl­lan­de direk­tör. Och att kal­k­in­du­strin går bra, det syns inte minst på hans årslön: 

1918: 42 240 kr 

1919: 113 930 kr 

1920: 150 500 kr

Som jäm­fö­rel­se hade Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter 1920 en års­in­komst på 21 500 kr. 

Mark­na­den vänder

För att star­ta bola­get kräv­des ett lån, och Nym­berg vän­de sig till Skåns­ka ban­ken.  

– Men det var kapi­tal­ran­so­ne­ring efter kri­get, så ban­ker­na fick inte spen­de­ra hur som helst. Ban­ken bil­dar då ett emis­sions­bo­lag för att kom­ma runt det­ta – unge­fär som dagens risk­ka­pi­tal­bo­lag.   

Emis­sions­bo­la­get för­såg VFK med akti­e­ka­pi­tal på 9 mil­jo­ner som ska gå till inköp av kalk­bruk. Under det förs­ta året köp­te VFK upp de störs­ta kalk­bru­ken, Ulun­da, Karls­fors, Stenå­sen i Dala, Gestil­len, Kav­lås, Öde­går­den, Udda­går­den, Röss­ber­ga och Ber­ga.  

Men de som säl­jer får ock­så betalt i akti­er. En del som säl­jer får hälf­ten i kon­tan­ter och hälf­ten i akti­er, en del får bara akti­er – till exem­pel Öde­går­den – och en del får bara kon­tan­ter, till exem­pel Kav­lås. Kav­lås kalk­bruk köps för 2,8 mil­jo­ner kro­nor och Öde­går­den för 90 000 akti­er, som vid för­sälj­ning­en beräk­na­des ha ett vär­de av 100 kro­nor styck. Öde­går­den var såle­des värt 9 mil­jo­ner och tyck­tes ha gjort en bra affär. 

Men snart efter att Väs­ter­göt­lands För­e­na­de Kal­k­in­du­stri­er, VFK, bil­dats bör­jar fram­gång­en i kal­k­in­du­strin vända.

– Dels steg impor­ten av konst­göd­sel igen efter kri­get, vil­ket mins­ka­de efter­frå­gan på jord­brukskalk. Dels blir det pro­blem med till­för­seln av arbe­ta­re, säger Bos­se och fort­sät­ter:  

– 1922 kom­mer fack­för­e­ning­ar­na igång och arbe­tar­na bör­jar orga­ni­se­ra sig på de sto­ra kalk­bru­ken. Det var många strej­ker, både orga­ni­se­ra­de och vilda.

Arbe­ta­re vid Kav­lås Kalk­brott år 1895. Hela arbets­styr­kan sam­lad med plats­che­fen Josef Lar­s­son i mit­ten av and­ra raden (i mörk hatt). På höj­den bakom en klock­sta­pel, kloc­kan ring­de vid arbe­tets bör­jan och slut. Foto: Fal­byg­dens museum.
Arbets­lag vid Udda­går­dens kalk­bruk år 1905. Nr 1 Inspek­tor Juli­us Rydell, 2 Gus­tav Lar­s­son, 3 Albin Lund­gren, 4 Nils Ber­gqvist, 5 Karl Åhl, 6 San­frid Eriks­son, 7 Algot Johans­son, 8 Algot Lind­gren, 9 Ek, 10 (Karl?) Tör­nqvist. Foto: Fal­byg­dens museum.

Sty­rel­se­mö­te 1921

Her­rar före­trä­dan­de, ledan­de män inom Väs­ter­göt­lands För­e­na­de Kal­k­in­du­stri­er, sam­la­de år 1921 till över­lägg­ning och fest på Jou­vins Hotell i Fal­kö­ping. Från väns­ter: Dis­po­nent Gust. Albert Briss­man, Dis­po­nent John Torulf, Direk­tör R. Bre­fits, Direk­tör Axel Eriks­son, Direk­tör A.R. Gra­ne, Direk­tör G.W. Nym­berg, Dis­po­nent O. Hill­fors, Berg­mäs­ta­re C. Oskar Nore­li­us. Foto: Okänd.

Foto: Okänd.

Även den hög­kon­junk­tur som rått inom svenskt jord­bruk för­svann när grän­ser­na öpp­nas, och 90% av kal­ken som pro­du­ce­rats i områ­det Bil­ling­en-Fal­byg­den gick till jord­bru­ket. Pro­duk­tio­nen av kalk för­säm­ra­des kraf­tigt. Även akti­e­vär­det i VFK sjönk där­med som en sten, 1927 var en aktie värd 1 kro­na.  

– För de som sålt sina bruk för endast akti­er var det natur­ligt­vis en kata­strof, kon­sta­te­rar Bos­se Wallström.

1927 behöv­de VFK rekon­strue­ras. Gott­frid Nym­berg bör­ja­de erbju­da sig att själv köpa kalk­bru­ken (ofta med en till­hö­ran­de gård och mark) och 1934 var han majo­ri­tets­ä­ga­re i bola­get.  

Aktie­bo­la­get Ytong köper 1951 alla akti­er i VFK, som tre år sena­re upp­hör helt att exi­ste­ra. Gott­frid Nym­berg var då 73 år och hade hela sitt liv arbe­tat med kalk och benämns i många sam­man­hang som ”Kalk­kung­en i Väs­ter­göt­land”. 1952 star­ta­de han en stif­tel­se, där avkast­ning­en för­u­tom att gå till hans två dött­rar, ska gå till stu­die­bi­drag åt barn till tidi­ga­re anställ­da och till bidrag till äld­re anställ­da vid kal­k­in­du­strin. Höganäs kom­mun får ock­så bidrag till för­skö­ning av sta­den. 1958 avli­der Gott­frid Nym­berg.  

Före­ta­get Ytong, som köp­te VFK, fort­sät­ter indu­stri­histo­ri­en. Vid Udda­går­den till­ver­ka­des blå­be­tong av bränd alun­skif­fer, något som vis­ser­li­gen byg­ger det svens­ka folk­hem­met men som ock­så är orsak till de omfat­tan­de radon­pro­blem som finns i många bygg­na­der idag. 

Men det är en helt annan berät­tel­se.  

Arbe­te med sätt­ning och urtag­ning av ugnar­na vid Öde­går­dens kalk­bruk. Okänt årtal. Foto: Okänd. Klic­ka för stör­re bild:
Från Väst­svens­ka Hem­bygds­kon­fe­ren­sen 25 Augusti 1935. Udda­går­dens Kalk­stens­brott. Foto: Fal­byg­dens muse­um. Klic­ka för stör­re bild:
Det ide­a­lis­ka kalk­bru­ket enligt Nymberg

En av Nym­bergs idéer var att pro­duk­tio­nen av kalk mås­te ratio­na­li­se­ras. Under 1920-talet läg­ger han ner fle­ra kalk­bruk som från bör­jan ingått i Väs­ter­göt­lands För­e­na­de Kal­k­in­du­stri­er, VFK. Det slog såklart hårt mot loka­la sam­häl­len. I de sock­nar med kal­k­in­du­stri­er arbe­ta­de 1918 i snitt 16% av den man­li­ga arbets­kraf­ten på kalk­bru­ken. När Gestil­li­en i Tida­holm lades ner 1927 arbe­ta­de där cir­ka 130 män, något som mot­sva­ra­de runt 70% av alla män i arbets­för ålder.  

Så var­för läg­ger Nym­berg ner en del kalkbruk?

“Kar­ta över alun­skif­ferns och kalk­ste­nens före­komst å Ber­ga Säte­ri.” Foto­gra­fe­rad 2023.

För att kalk­bru­ken skul­le vara effek­ti­va behöv­de de ha en viss struk­tur. Det skul­le vara rätt stor­lek på ugnar­na, och den geo­gra­fis­ka pla­ce­ring­en på råva­ror­na var vik­tig – till exem­pel att det slut­ta­de lite från sten­brot­ten till ugnar­na, så att trans­por­ten gick enkelt i ned­förs­bac­ke. Helst skul­le kal­ken tip­pas ovan­i­från rätt ner i ugnar­na. Kalk­bru­ken skul­le ha fram­dra­gen järn­väg och vara pla­ce­ra­de nära en omlast­nings­plats till SJ:s spår. Den brän­da kal­ken skul­le sen enkelt kun­na frak­tas vida­re på järnväg.

Nym­berg star­tar ock­så ett nytt kalk­bruk – som bygg­des enligt hans ide­al. Nya Ber­ga öpp­na­des 1931 och där fanns det 38 ugnar enligt den tidens stan­dard. Ugnar­na var fri­ståen­de och sköt­tes av oli­ka arbets­lag. Var­je arbets­lag hade tre ugnar, som bil­da­de något som kal­la­des ett aggre­gat. Till var­je aggre­gat hör­de ock­så en del kalk­sten, en del alun­skif­fer, och så tip­pen. Paral­lellt utmed ugnar­na gick järn­vä­gen i en nivå nedan­för, så man kär­ra­de den brän­da kal­ken rakt ut i vag­nar­na. 

I Nya Ber­ga brann kalk­ug­nar­na sam­ti­digt, något som med­för­de en stän­dig rök för den sto­ra går­den Vrang­els­holm som lig­ger strax norr om bru­ket. Det gick så långt att äga­ren till går­den drog Väs­ter­göt­lands För­e­na­de Kal­k­in­du­stri­er inför rät­ta. Till slut beslu­ta­de dom­sto­len att man bara får elda varan­nan ugn i taget för att mins­ka föroreningarna.

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: