21 sep­tem­ber 2023 | Text: Anna Ber­gen­gren | Nuti­da foton & film: Hen­rik Theodorsson

Vatt­net är en för­ut­sätt­ning för mänsk­lig bosätt­ning. I Varn­hem, vid foten av Bil­ling­en, har vatt­net all­tid haft en cen­tral roll, och fle­ra kvar­nar fun­nits längs vat­ten­dra­gen allt sedan mun­kar­nas tid. En av kvar­nar­na som bygg­des på slu­tet av 1800-talet var en tre våning­ar hög ång­kvarn, byggd för att kun­na mala 2 300 ton hav­re var­je år, och där­ef­ter koka och tor­ka dem till havregryn. 

En efter­mid­dag efter job­bet står jag i kas­sakön på min loka­la mat­va­ru­bu­tik. Bred­vid mig är tid­nings­stäl­let, och en bila­ga till en kvälls­tid­ning som foku­se­rar på häl­sa har en stor rubrik på fram­si­dan: ”Hav­re – bil­ligt, kli­mats­mart och top­pen för häl­san!”. När jag öpp­nar arti­keln inne i tid­ning­en kan jag inte låta bli att le. Den hade näm­li­gen kun­nat vara skri­ven 130 år tidi­ga­re, av Jonas August Jug­ner, äga­re till Ham­mars gryn­kvarn i Varnhem. 

”Ång­ko­ka­de små kros­sa­de hafre­gryn från Ulun­da Ång­qvarn äro ett af de mest lätt­smäl­ta och nor­ma­la födoäm­nen som finns inom den kän­da växtverlden.”

Så skri­ver han i en annons 1891. Jug­ner har sto­ra pla­ner för sin verk­sam­het och för den fan­tas­tiskt häl­so­bring­an­de hav­ren, men hans ång­kvarn visar sig vara något oturs­för­följd. Mer om Jug­ner all­de­les strax.

Rui­nen efter Ulun­da kvarndamm.
Vat­ten i platåbergen

Platå­bergs­land­ska­pet är ett områ­de på många håll rikt på käll­flö­den. Något som haft en stor bety­del­se för dricks­vat­ten­för­sörj­ning­en allt sedan geo­par­kens förs­ta sten­ål­derskul­tu­rer och in i modern tid. Ett friskt käll­vat­ten var lika vik­tigt för ett fun­ge­ran­de sam­häl­le som till­gång­en på föda. Flö­de­na är kon­cen­tre­ra­de till vis­sa spe­ci­fi­ka nivå­er. Det är kanske det mest utmär­kan­de för ber­gens uni­ka grund­vat­ten­sy­stem. Det­ta till­sam­mans med den bör­di­ga kalkri­ka jord­må­nen är avgö­ran­de för slutt­ning­ar­nas vege­ta­tion­sty­per. Under ett tor­rår gröns­kar det av den­na anled­ning fro­digt utmed bergs­bran­ter­na under läng­re tid än i and­ra områden. 

Käl­lor­na hit­tas på tre distink­ta nivå­er. Den övers­ta nivån av käl­lor drä­ne­rar grund­vat­ten från ler­skif­fern. Des­sa käl­lor finnss van­ligt­vis någ­ra ensta­ka hund­ra meter från ber­gens dia­bas­bran­ter vid foten av de bran­ta­re slutt­ning­ar­nas ädellövsko­gar där bran­ter­na över­går i ett mer flackt odlings­land­skap. På ett cir­ka 50-tal meter läg­re nivå i land­ska­pet flö­dar grund­vatt­net i kalk­ste­nen ut och bil­dar ännu en käll­ni­vå. Längst nere i pla­tå­ber­gen hit­tar vi även grund­vat­ten i sandstenen.

En rik­tig kall­käl­la känns igen på sitt kla­ra vat­ten och att käl­lan inte fry­ser vin­ter­tid. Anled­ning­en till att det är att det hål­ler mar­kens eller ber­gets tem­pe­ra­tur. Den är i pla­tå­bergs­land­ska­pet cir­ka 8°C.

Över­allt i pla­tå­ber­gen finns vatt­net: anting­en ytvat­ten (regn­vat­ten) och markvat­ten som for­mar bäc­kar eller vat­ten­fall där det är brant längs slutt­ning­ar­na, och mos­sar och alkärr där topo­gra­fin jäm­nas ut. Från ber­get självt och de oli­ka lag­ren spring­er en oänd­lig mängd käl­lor upp som ger oss klart grund­vat­ten att dric­ka. I sprick­da­len mel­lan Nord- och Syd­bil­ling­en lig­ger en liten sjö som heter Skar­sjön. Här bör­jar ett vat­ten­drag som rin­ner väs­terut. All­de­les söder om Ljungstorp för­e­nas det med en liten bäck som heter Änna­bäc­ken som kom­mer norr­i­från, och där­med bil­das Mun­ka­bäc­ken. Vid Bil­lie kvarn får bäc­ken extra till­för­sel från vat­ten­drag som kom­mer ner för Syd­bil­ling­ens slutt­ning mot nordväst. 

Mun­ka­bäc­ken har varit cen­tral för de kvar­nar som fun­nits i Varn­hem. Men den all­ra förs­ta kvar­nen, som anla­des av mun­kar­na på 1100-talet, fick fak­tiskt sitt vat­ten från annat håll. En grund­vat­ten­käl­la rin­ner upp straxt norr om Mun­ka­bäc­ken (möj­li­gen via ett under­jor­diskt flö­de för­bun­det med bäc­ken). Det var det här vatt­net som mun­kar­na använ­de genom att anläg­ga både vat­ten­ka­na­ler och en damm som sam­la­de upp vatt­net, för att sedan leda det till kvar­nen. Tek­ni­ken för att byg­ga kvar­nar hade mun­kar­na med sig från Euro­pa, och kvarn­ste­nar kun­de man bry­ta till exem­pel i Lug­nås­ber­get någ­ra mil norrut, där mun­kar­na varit bosat­ta en kort peri­od innan de kom till Varn­hem. Mun­kar­na hade även fler mind­re kvar­nar utmed Mun­ka­bäc­ken, vid de går­dar som hör till klosterverksamheten.

Efter refor­ma­tio­nen 1527 byt­te klost­ret äga­re många gång­er. På 1700-talet fick klos­ter­kvar­nen nam­net Ham­mars kvarn. I jor­de­bo­ken från 1825 beskrivs Ham­mars kvarn som ”en gård med kvarn med ett par ste­nar som använ­des vår och höst”.

Klic­ka för stör­re bil­der. Vat­ten­flö­det i Mun­ka­bäc­ken vid Varnhem.
Mun­kar­na i Varnhem

År 1150 slog sig cister­ci­en­ser­mun­kar ner i Varn­hem vid Bil­ling­ens väst­slutt­ning. Läget var ide­a­liskt med bör­dig åker­mark och till­gång till tim­mer, sten och friskt vat­ten från ber­get. Mun­kar­na bygg­de upp en liten klos­terstad och utgräv­ning­ar visar att de inte bara hade ett avan­ce­rat vat­ten- och avlopps­sy­stem, utan för­mod­li­gen även kana­ler för vär­me och ven­ti­la­tion.

I slu­tet av 1200-talet var klos­ter­kyr­kan i Varn­hem Sve­ri­ges all­ra störs­ta kyr­ko­bygg­nad. Verk­sam­he­ten blomst­ra­de i fle­ra århund­ra­den. Men i sam­band med refor­ma­tio­nen på 1500-talet upp­hör­de klos­ter­verk­sam­he­ten och kyr­kan läm­na­des åt sitt öde. Mag­nus Gabri­el de la Gar­die lät restau­re­ra kyr­kan under 1600-talet och tack vare honom är den idag i gott skick. Själ­va klos­ter­bygg­na­der­na fick där­e­mot för­fal­la och inte för­rän på 1920-talet bör­ja­de man grä­va ut de gam­la rui­ner­na. Klos­ter­li­vet är väl doku­men­te­rat och i muse­et vid kyr­kan finns bland annat en modell av den cen­tra­la klo­s­te­ran­lägg­ning­en samt intres­san­ta bil­der och texter.

Varn­hems vack­ra kyr­ka är grav­plats för den Eriks­ka kung­aät­ten som rege­ra­de under 1100- och 1200-talet. Här vilar ock­så Stock­holms grun­da­re Bir­ger Jarl, lik­som kyr­kans “räd­da­re” Mag­nus Gabri­el de la Gar­die och hans maka Maria Eufrosyne.

Histo­ri­en om Jug­ner och de ång­kok­ta havregrynen

Jonas August Jug­ner föds i Häre­ne, söder om Lid­kö­ping, 1843. Han är son till en kyr­ko­her­de och gif­ter sig med Matil­da Carl­son, dot­ter till en god­sä­ga­re. De får sex barn, varav två dör innan de når vux­en ålder. 

Jug­ner mås­te varit en före­tag­sam per­son. På 1860-talet var han tjäns­te­man på Gäl­li­va­re­ver­ken i Norr­bot­ten, flyt­tar sedan hemåt igen och arren­de­rar fle­ra går­dar i trak­ten runt Leve­ne, Lid­kö­ping.  Genom en arren­deauk­tion 1879 köper han går­den Sto­ra Ulun­da i Varn­hem. Han bör­jar byg­ga om huvud­bygg­na­den på går­den, men slut­för det ald­rig. Kanske för­kö­per han sig på mark och fas­tig­he­ter och behö­ver få loss peng­ar. 1884 säl­jer han vida­re huset och jord­bruks­mar­ken på Sto­ra Ulun­da, men behål­ler de mark­om­rå­den där det finns kalk­brott och kvarn­verk­sam­het. I sam­band med för­sälj­ning­en av Ulun­da gård så köper Jug­ner istäl­let Ham­mars kvarn, där det finns en man­gårds­bygg­nad där famil­jen kan bo. 

Jug­ner bestäm­mer sig för att flyt­ta hela kvar­nen från sitt dåva­ran­de läge vid klos­ter­kyr­kan till en ny plats vid Mun­ka­bäc­ken, vid vat­ten­fal­let nära Ulun­da Kalk­brott. Här byggs ock­så en damm. Efter flyt­ten får nya kvar­nen nam­net Ulun­da kvarn och arren­de­ras av mjöl­na­re. Den verk­sam­het som byggs upp blir den störs­ta kvar­nen för gryn­till­verk­ning i Sve­ri­ge vid tiden. Jug­ner ser sto­ra möj­lig­he­ter med läget vid Varn­hem: dels vat­ten­till­gång­en, men även den sto­ra mäng­den alun­skif­fer från ber­get som kan fun­ge­ra som bräns­le. 1887 får han ett stat­ligt lån på 10 000 kr.

Klic­ka för stör­re bild. Annons för Ång­ko­ka­de Hafre­gryn från Ulun­da kvarn från år 1891.

1889 sker den förs­ta olyc­kan – kvar­nen brin­ner ner. I Lid­kö­pings tid­ning skri­ver om hur det gick till, och att en gris sak­nas efter eldsvådan:

“Ulun­da kvarn i Warn­hems soc­ken ned­brann nat­ten mel­lan ons­dag och torsdag.
     Elden säges hafwa upp­kom­mit där­i­ge­nom att något lätt antänd­bart ämne af elda­ren, som emel­ler­tid slum­rat in, instuc­kits i ett hål å wäg­gen allt­för nära pan­nan. Elda­ren wäck­tes af den utbrut­na elden, som då ej stood till att släcka.
    Kwarn med inven­ta­ri­er och lager upp­gifves hafwa warit assu­re­rad för omkring 20, 000 kr., men ega­ren Jung­ner anses göra betyd­lig förlust.
    Huruwi­da en swin, som hit­tills sak­nas, bliwir innebrän­da eller blott lupit bort, är ännu ej kändt; man lyka­des få ut sam­li­ge en gång, med det kan ju tän­kas att någ­re i wil­ler­wal­lan åter fått till­fäl­le att rusa in i den brin­nan­de byggaden.”

Jug­ner ger sig dock inte så lätt, utan byg­ger upp verk­sam­he­ten ännu stör­re än tidi­ga­re. Eko­no­misk kla­rar han sig genom att få anstånd på det stat­li­ga lånet han tagit någ­ra år tidi­ga­re. 1891 vill han utveck­la verk­sam­he­ten med ett bage­ri och bil­da Ulun­da qvarn och bage­ri-aktie­bo­lag. Han skri­ver i en inbju­dan till intressenter:

”Jag får då först fäs­ta upp­märk­sam­het vid den här­stä­des sedan sex år till­ba­ka bedri­f­na till­verk­ning­en av ång­ko­ka­de hafre­gryn och ång­pre­pa­re­radt hafre­mjöl, som nu utveck­lat sig till en af de störs­ta, om icke den störs­ta inom lan­det, då nu årli­gen 500 000 kilo­gram kun­na till­ver­kas. Under tillän­da­gåg­na hal­får, Nov. 1890 till och med April 1891 hafva 2:ne vagns­las­ter gryn och mjöl i all­män­het sålts på Stock­holm och Göte­borg hvar­je vec­ka. (…) För vårt land tor­de både från eko­no­misk och sani­tär syn­punkt ång­pre­pa­re­radt hafre­mjöl der­till befin­nas lämp­li­gast, då det nu kan här­stä­des bere­das både bil­ligt och ytters välsma­kan­de, så att den förr vid­lå­dan­de besk­he­ten helt för­svun­nit. (…) Man må ej hel­ler för­bi­se det så att säga bli­f­na för­tä­ran­det af ång­ko­ka­de hafre­gryn, hafre­mjöl och hafre­bröd, hälst det icke är en van­lig modenyck utan ett resul­tat af veten­ska­pen, våra läka­res rekom­men­da­tio­ner och all­män­he­tens prak­tis­ka rön.”

Sam­ma år, 1891, dör hans hust­ru Matil­da. Kanske går kraf­ten ur Jug­ner, för pla­ner­na avstan­nar lite. Bara någ­ra år sena­re insjuk­nar han och 1894 dör han.

Klic­ka för stör­re bil­der. Övre: Notis i Lidköpings tid­ning 30 novem­ber 1889. Ned­re: Notis i Söder­hamns tid­ning 2 decem­ber 1889

Jug­ners bror, rek­tor Ernst Jung­ner i Ska­ra, får nu ta ansvar för myc­ket av verksamheten. 

Han bil­da­de ett aktie­bo­lag för att dri­va gryn­kvarn och kalk­brott vida­re och utveck­la­de verk­sam­he­ten. Bola­get, Ulun­da kvarn- och kalk­ak­tie­bo­lag, köp­te kvarn- och kalk­brotts­verk­sam­he­ten 1897 från honom själv och brors­bar­nen. Huvud­pro­duk­tio­nen fort­sat­te vara ång­pre­pa­re­ra­de hav­re­gryn, sund­hets­mjöl och foder­mjöl. 1903 upp­gick pro­duk­tio­nen till 15 900 kg i vec­kan. Vid liten vat­ten­till­gång använ­des ång­kraft. Ång­pan­nan elda­des med alun­skif­fer i två tolv­tim­mar­skift. Som reserv­kraft fanns en fotogen­mo­tor på 15 hk.

Ulun­da kvarns öde beseglas slut­li­gen vid ytter­li­ga­re en för­ödan­de brand 1923. En impo­ne­ran­de ruin finns kvar helt in på 1930-talet, då kalk­ste­nar­na från kvarn­ru­i­nen kom att bli gårds­mur till bis­kops­går­den i Ska­ra. Idag syns bara någ­ra mind­re rui­ner kvar på platsen.

Klic­ka för stör­re bild. Rek­tor Ernst Jung­ner, före 1900. Foto: Gös­ta Florman.
Så här beskrev Jug­ner själv kvarnbyggnaden:
”Ulun­da ång- och vat­ten­qvarn, upp­förd af sten i tre våning­ar med tork­hus af trä, båda sam­man­bygg­da i vin­kel­form under gemen­samt tak, hafva var­de­ra fyra loft, och inrym­ma; 4 par ste­nar, 1 topp­sikt, full­stän­di­ga hafvre­gryns­ap­pa­ra­ter samt 1 ång­ma­skin om 40 indi­ke­ra­de häst­kraf­ter, hvil­ken använ­des de tider då vat­ten­kraf­ten try­ter. Den sena­re erhål­les från ett 50 fot högt fall, hvil­ket till­go­do­gö­res genom en likaså 40 indi­ke­ra­de häst­kraf­ters tur­bin. Ång­pan­nan som stän­digt hål­les uppel­dad för hafrens kok­ning och tork­ning, är all­tid till­reds för ång­ma­ski­nens drifvan­de. Qvar­nen är utrus­tad att kun­na för­ma­la omkring 2 300 000 kg haf­re, eller mot­sva­ran­de af and­ra sädesslag per år.
Qvar­nen består av maski­ner, inven­ta­ri­er och vat­ten­verk jem­te cir­ka 7 tunn­land afsönd­rad jord, å hvil­ka qvar­nen är belä­gen, och i hvil­ka före­fin­nas kalk­la­ger och de kol­ri­ka vär­de­ful­la alun­skif­fer­lag­ring­ar­na, beläg­na när­mast qvarnen.”
Rui­nen efter Ulun­da kvarn cir­ka 1930 var även efter bran­den en impo­ne­ran­de byggnad.

And­ra kvar­nar vid Varnhem

De övri­ga kvar­nar­na vid Mun­ke­bäc­ken i Varn­hem var Håll­torps kvarn, Bil­lie kvarn eller Hos­pi­tals­kvar­nen och Gus­tavs­fors kvarn. Alla kvar­nar­na har säkert ursprung till­ba­ka till mun­kar­na. Håll­torps kvarn hör­de till går­dar­na Lil­la och Sto­ra Håll­torp, och omnämns från 1860-talet. En ny kvarn byggs 1899 och är i drift till 1935.

Bil­lie kvarn består av två kvar­nar som skänks till Ska­ra hos­pi­tal 1684 respek­ti­ve 1724 och kal­las där­ef­ter även för Hos­pi­tals­kvar­nen. I 1825 års jor­de­bok är anteck­nat att Härads­höv­ding Jonas Lun­din låtit åter­upp­byg­ga en kvarn, som år ”1724 bli­vit Ska­ra hos­pi­tal ansla­gen”. Vida­re att kvar­nar­na gå med ett par ste­nar var­de­ra höst. 1 novem­ber 1942 utför­de Otto Gustafs­son den sista mal­ning­en i den enda kvar­va­ran­de Bil­le kvarn. Kvar­nen revs därefter.

Gus­tavs­fors kvarn bygg­des tro­li­gen 1878. Kvar­nen var i drift 1945, men lades ner något år sena­re. Vid kvar­nen fanns ock­så såg­verk och hyvelverk.

Bil­lie kvarn. Okänt årtal. Foto: Okänd.
Gus­tavs­fors kvarn, 1995. Foto: Okänd.
Rui­nen av Ulun­da kvarn efter bran­den, cir­ka 1930. Foto: Okänd
Håll­torps kvarn­damm på 1930-talet. Foto: Nils Lann / Väs­ter­göt­lands museum

Tips!

Vill du upp­le­va vatt­net vid Varn­hem och se spår efter kvar­nar­na, gå Rosens­ti­gen, en led på cir­ka 2 kilo­me­ter. Här syns spår både efter mun­kar­nas vat­ten­rän­na, Jug­ners gryn­kvarn, Gus­tavs­fors kvarn, och fle­ra and­ra sevärdheter.
Läs mer

Sten­bro vid Gus­tavs­fors kvarn

Gus­tavs­fors kvarn

Pälsk­ling inspek­te­rar Ulun­da kvarnruin

Ulun­da kvarnruin

Säll­skap längs Rosenstigen

Ruin efter Ulun­da kvarndamm

Vand­ring på Rosenstigen

Den­na arti­kel är ska­pas med medel från: