Sand­sten

För 510 mil­jo­ner år sedan befann sig vår kon­ti­nent söder om ekva­torn. Här, på bot­ten av ett grunt hav, avlag­ra­des det sand ovan­på urbergs­y­tan. San­den har sedan bli­vit till sand­sten i pla­tå­ber­gen. Vi kan fort­fa­ran­de se res­ter av sand­bott­nar­na som en gång fanns i havet. Här finns böl­je­slags­mär­ken från det for­na havets vågor och spår efter de vat­ten­le­van­de orga­nis­mer som kröp i san­den! Des­sa böl­je­slags­mär­ken kan ses vid Trol­mens hamn på Kin­ne­kul­le eller i taket på kvarnstens­gru­van på Lug­nås­ber­get. Sand­ste­nen är en porös bergart som ibland bil­dar spek­ta­ku­lä­ra for­ma­tio­ner, i syn­ner­het längs Kin­ne­kul­les strän­der. 

Sand­ste­nen blev van­ligt som bygg­nads­ma­te­ri­al på 1100-talet. Många av Kin­ne­kul­les kyr­kor är bygg­da av sand­sten, och även dom­kyr­kan i Skara.

Alun­skif­fer

Lerpar­tik­lar som avlag­ra­des ovan­på san­den blev, till­sam­mans med res­ter efter döda orga­nis­mer, den bergart vi kal­lar för alun­skif­fer. Alun­skif­fer har varit en stor till­gång för män­ni­skan, på gott och ont. I alun­skif­fern hit­tar vi olja och fle­ra vik­ti­ga (och far­li­ga) mine­ra­ler och metaller.

På Kin­ne­kul­le utvann man olja under förs­ta och and­ra världs­kri­get, när olje­pri­ser­na var höga. Vid Ran­stad intill Bil­ling­en utvann man uran på 1960-talet. I alun­skif­fern hit­tar vi ock­så bol­lar med kalk­sten (orsten) som man bröt och brän­de för att utvin­na kalk. Orste­nen luk­tar illa när man kly­ver den och dof­ten, som påmin­ner om råol­ja, har gjort att den i folk­mun kal­las stink­sten. Alun­skif­fern är porös och fal­ler lätt samman.

Kalk­sten

Ovan­på leran lag­ra­des sedan kalkslam och skal­res­ter från oli­ka vat­ten­le­van­de orga­nis­mer med skal, till exem­pel koral­ler och snäc­kor. Det blev till bergar­ter kalk­sten, och dess inne­håll speg­lar allt­så den mil­jö som fanns när den avsat­tes. I kalk­ste­nen hit­tar vi sto­ra mäng­der fos­sil efter bland annat Orto­ce­ra­ti­ten, en slags för­hi­sto­risk bläck­fisk som hade långa, sma­la och konis­ka skal. I kalk­ste­nen på Kin­ne­kul­le hit­tar vi ock­så res­ter av värl­dens älds­ta mete­o­ri­ter – ste­nar från rym­den som slog ner på bot­ten av det grun­da havet.

Sedan medel­ti­den har kalk­ste­nen har använts som bygg­nads­sten i både kyr­kor och slott. Sena­re blev kalk­sten en vik­tig resurs som göd­ning på odlings­mark. Under 1800-talet anla­des sto­ra kalk­brott då ste­nen bör­ja­de använ­das som bestånds­del i cement. I pla­tå­bergs­land­ska­pet ser vi mäng­der av spår efter kal­k­in­du­strin på och kring bergen.

Ben­to­nit

Bergar­ten ben­to­nit åter­finns som ett tunt lager i våra pla­tå­berg, ofta bara ett par deci­me­ter tjockt – på vis­sa stäl­len något tjoc­ka­re. Ben­to­nit ska­pat av vul­ka­nisk aska som under en dra­ma­tisk peri­od på jor­den spred sig över vår pla­net. Askan föll ned i haven och blev till sedi­ment och sen till ler­mi­ne­ra­let bentonit.

Ben­to­ni­ten har egen­ska­pen att kun­na sväl­la när man till­för vat­ten. Den­na egen­skap har gjort att den kan använ­das till tät­ning av avfalls­de­po­ni­er och är bland annat före­sla­gen som täts­kikt runt slut­för­varskaps­lar för utbränt kärn­bräns­le. Eftersom ben­to­nit kan absor­be­ra väts­ka används den idag ock­så som kattsand.

Foto: Sven-Åke Larson

Ler­skif­fer

Lerskif­fern bil­da­des även den av lera på havs­bot­ten som under årmil­jo­ner och hårt tryck bli­vit till sten. Ler­skif­fern hit­tar vi näst överst i pla­tå­ber­gens lager­följd, pre­cis under dia­ba­stäc­ket. Ler­skif­fer inne­hål­ler ofta fos­sil exem­pel­vis tri­lo­bi­ter. Ett annat fos­sil som kan hit­tas i skif­fern är grap­to­li­ter, kolo­ni­bildan­de små djur som en gång lev­de i leran på havsbotten.

Dia­bas

Längst uppe på pla­tå­ber­gen hit­tar vi den mag­ma­tis­ka bergar­ten dia­bas. Den bil­da­des genom att mag­ma steg upp från jor­dens inre för cir­ka 280 mil­jo­ner år sedan och stel­na­de i gång­ar inne i de sedi­men­tä­ra berglag­ren. Sedan har ber­gen nötts ner av ero­sion, ända ner till urber­get. Men på de stäl­len där den hår­da dia­ba­sen trängt in skyd­da­des de under­lig­gan­de mju­ka bergar­ter­na från ero­sion – det är så pla­tå­ber­gen bildats!

På fle­ra av våra pla­tå­berg trä­der dia­ba­sen fram med sina lod­rä­ta klipp­väg­gar och dra­ma­tis­ka for­ma­tio­ner. Förr kal­la­de man dia­ba­sen för trapp på grund av dess trap­plik­nan­de sprick­bild­ning­ar. Dia­bas har i för­hi­sto­risk tid använts till att till­ver­ka verk­tyg, tex trin­dyx­or. I modern tid har dia­ba­sen använts till pro­duk­tion av stenull (iso­le­rings­ma­te­ri­al) och som väg­be­lägg­nings­ma­te­ri­al. Det har fun­nits ett fler­tal dia­bas­brott i geo­par­kens områ­de, bland annat på Bil­ling­en och Hunneberg.