Kalkstenen man brände var både från det rena kalkstenslagret ovanför alunskiffern, men även orstenarna som finns inne i alunskiffern brändes. En del av den orsten i alunskiffern som bröts fick komma med i bränningen. Till vissa användningsområden var orstenen bättre att bränna än ren kalksten. Till exempel till murbruk, då var orstenen mer eftertraktad.
Råstenen bröts från kalken med dynamit eller slägga, ungefär 15x50 cm stora bitar. Den transporterades till ugnarna och varvades med alunskiffer. Av alunskifferlagret var de översta 2,5 meterna ett ”magert” lager – det innehöll bara 8 liter olja per ton skiffer. Det kunde man inte elda med. Nästa lager av alunskiffern, från 2,5 till 6 meter, var det man kallade fet skiffer. Där var det upp till 12 liter olja per ton, så det använde man som bränsle.
Den feta skiffern låg i botten på kalkugnen, 90 centimeter ungefär. Det lagret kallades för roste. Efter det kom kalklagret ovanpå, det var tre kvarts aln eller tre kvarter (3x 18 cm) tjockt. Sen minskade tjockleken på skifferlagret och tjockleken på kalkstenslagret ökade ju högre upp man kom. Totalt var det 6–8 lager av var sort i en ugn, beroende på hur stor den var. Mot sidorna fylldes ungefär en kvarters aln skiffer, och översta lagret ovanpå ugnen var ett tunt lager skiffer. Till sist täcktes allt med skrotsten eller rödfyr, eller vad som fanns tillgängligt. I framkanten på ugnen murade de upp något som kallades bröst, det var kalksten av sämre kvalité som inte skulle brännas.
Längst nere i bröstet hade de två hål, i alla fall i de ugnar som vi hade på Stolan. Där tände de på med ved under. Så fick det brinna en och en halv dag ungefär. När det kom upp i en viss temperatur kom oljan fram i skiffret och den antände. Sen brann det i åtta- tio dagar, då kunde man öppna upp och börja ta ut den brända kalken. Då hade inte ugnen brunnit färdigt, utan du skulle vara så nära att du såg eldhärden framför dig, då fick du bästa resultatet. Det brann så länge oljan fanns kvar. Det tog kanske runt 20 dagar innan det var helt utbrunnet.
Ugnarna var som regel insprängda i skifferberget. Det var viktigt att det var skrotsten eller skiffersten ytterst, annars kunde kalken som brunnit komma i kontakt med vatten och släckas och bli till mjöl. Det var ett väldigt jobb att bara bygga upp ugnarna. Samma ugn återanvändes flera gånger.”
Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri är en av landets bäst bevarade arbetsplatser från det industriella genombrottets tid. Här möts man av en tusenårig tradition och får se hur de bearbetar Kinnekulles kalksten både för hand och med maskiner. 2018 korades Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri till Årets arbetslivsmuseum i Sverige. Läs mer på rabacksstenhuggeri.se
Denna artikel är skapad med medel från: