Hur gick det till att bry­ta och brän­na kalk?

Kalk­ste­nen man brän­de var både från det rena kalk­stenslag­ret ovan­för alun­skif­fern, men även orste­nar­na som finns inne i alun­skif­fern brän­des. En del av den orsten i alun­skif­fern som bröts fick kom­ma med i brän­ning­en. Till vis­sa använd­nings­om­rå­den var orste­nen bätt­re att brän­na än ren kalk­sten. Till exem­pel till mur­bruk, då var orste­nen mer eftertraktad.

Råste­nen bröts från kal­ken med dyna­mit eller släg­ga, unge­fär 15x50 cm sto­ra bitar. Den trans­por­te­ra­des till ugnar­na och var­va­des med alun­skif­fer. Av alun­skif­fer­lag­ret var de övers­ta 2,5 meter­na ett ”magert” lager – det inne­höll bara 8 liter olja per ton skif­fer. Det kun­de man inte elda med. Näs­ta lager av alun­skif­fern, från 2,5 till 6 meter, var det man kal­la­de fet skif­fer. Där var det upp till 12 liter olja per ton, så det använ­de man som bränsle.

Längst nere i brös­tet hade de två hål, i alla fall i de ugnar som vi hade på Sto­lan. Där tän­de de på med ved under. Så fick det brin­na en och en halv dag unge­fär. När det kom upp i en viss tem­pe­ra­tur kom oljan fram i skiff­ret och den antän­de. Sen brann det i åtta- tio dagar, då kun­de man öpp­na upp och bör­ja ta ut den brän­da kal­ken. Då hade inte ugnen brun­nit fär­digt, utan du skul­le vara så nära att du såg eld­här­den fram­för dig, då fick du bäs­ta resul­ta­tet. Det brann så länge oljan fanns kvar. Det tog kanske runt 20 dagar innan det var helt utbrunnet.

Ugnar­na var som regel inspräng­da i skif­fer­ber­get. Det var vik­tigt att det var skrot­sten eller skif­fersten ytterst, annars kun­de kal­ken som brun­nit kom­ma i kon­takt med vat­ten och släc­kas och bli till mjöl. Det var ett väl­digt jobb att bara byg­ga upp ugnar­na. Sam­ma ugn åter­an­vän­des fle­ra gånger.”