Som projektledare tillbringar jag mycket tid på resande fot i platåbergslandskapet. Någonstans mellan möten, ansökningar, ekonomirapportering och deadlines försöker jag stanna till längs vägen. Tillåter mig själv att möta landskapet, andas det, känna jorden. Jag stå längst ute på predikstolen på Hallesnipen en tidig morgon när Vänern ligger spegelblank, och lyfter för en sekund över världen. Jag kämpar mig ut på Hindens rev i höststorm. Jag ser het sommarluft dallra över alvarmarker, följer rödfyrshögarna långs vägarna. Hittar glömda kalkstensugnar och klättrar i grottor i berget. En ormvråk över Kinnekulles stenmurar, gäss som sträcker över slätten, doften av ramslök. Jag tänker så många gånger att jag har världens bästa jobb som får se, uppleva och upptäcka just här.

I landskapet finns också människorna. Människor som lever med bergen, som bär på historier: sina egna och sina släktingars. Det är fantastiskt när jag blir uppringd av Karin som bor vid Slättbergen i Trollhättan, som säger: ”vi som bor här vet ju ingenting om bergen, kan inte ni ha en guidning?”, eller när Kerstin från Öglunda ringer och säger, ”vi i byn vill så gärna ha skyltar här!”, och jag faktiskt kan ge något tillbaka med både guidningar och skyltar. Alla ideella krafter som finns på hos föreningar och mindre verksamhet runt om i området. Fantastiska Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri, Lugnås Qvarstensgruva, föreningen Vallevägen och föreningen Borgunda allas hus för att nämna några. Dessutom ser jag hur det börjar etablera sig en del företag som vill satsa på naturturism och använda bergen som resurs för upplevelser och friluftsliv. Martin på Älska Billingen, Fredrik på Äventyr och Trail, vår eminente guide Torbjörn från Falköping, med flera.

Alla som kommer på våra guidningar, engagerar er, etablerar verksamhet eller jobbar ideellt. Samarbetspartner, styrelsemedlemmar, politiker och tjänstemän. Tack för att ni är en del av geoparken och berättar de spännande historier som finns hos just er!

Nästa år ska ansökan till Unesco in, men redan nu är vi en del av den familj som det globala geoparksnätverket är. Hanna och jag åkte tåg genom Europa till den Globala Geoparkskonferensen i Italien. Berättade om platåbergslandskapet bland 900 deltagare från över 60 olika länder. Jag fortsatte min tågresa genom Europa och besökte geoparker i Spanien och Portugal. Fick tips och råd och stöd som är ovärderliga. Under året har vi också haft utbyte med Danmark, Norge och Mexiko. En geopark är inte ensam – det är en del av vårt geologiska arv, av planeten jorden, och geologin för oss samman över nationsgränser.

Jag skulle inte vilja påstå att det är en dans på rosor att försöka etablera en geopark. Jag har jobbat med osäker ekonomisk situation, kämpat med ansökningar om pengar, aldrig räckt till, alltid haft en växande to-do-lista. Det finns pengar att söka för projekt och insatser, men alla är med kort tidshorisont. Hur ska man kunna skapa en permanent, långsiktig och hållbar verksamhet när det bara beviljas lite pengar ett år i taget? När all tid går åt till ansökningsdokument, redovisningar och slutrapporteringar?

Rent organisatoriskt står och faller geoparken (eller i alla fall ansökan till Unesco 2019) med två viktiga beslut som kommer under de första månaderna nästa år:

Alla 9 kommuner ska fatta beslut om att långsiktigt stödja projektet (fram till 2024)
Presidierna i Västra Götalandsregionens två nämnder Regionutvecklingsnämnden och Kulturnämnden ska ha ett möte i januari för att behandla hur regionen ställer sig till långsiktigt stöd för geoparken.

På gång 2019:

Informationsskyltar i geoparkens område – först ut är Kinnekulle
Geologiutställning i Falköping
Studiecirkel för turistnäring (privat & offentlig) i vår
Undervisningsmaterial, lärarhandledning och koncept för naturskolor/ geologidagar
Utökat program med guidningar & föreläsningar
Internationellt samarbete: bla. Mexiko
Samarbete med HiS och Masterprogrammet i Kulturarv och Spelteknologi
En barnbok i Klub-serien (del av Kastisprojektet som drivs av HiS)

Stress, ekonomiska bekymmer, tröghet i offentlig förvaltning, känslan av att aldrig räcka till och motvilliga tjänstemän till trots. Jag har världens bästa jobb. Det är mötet med landskapet och människorna som ger mig energi, som gör varje dag till ett äventyr och en upptäcktsresa. Jag ser fram emot att fortsätta resan 2019 och möta er alla längs vägen!