Hunneberg

Hunne­berg – sjö­ar­na och mos­sar­nas rike

Hun­ne­berg är ett land­skap av histo­ria, geo­lo­gi och dju­pa sko­gar. Till­sam­mans med sin tvil­ling, Hal­le­berg, reser det sig ur slät­ten – en pla­tå av sand­sten, alun­skif­fer och dia­bas. Kalk­ste­nen, som finns i många av Västsve­ri­ges and­ra pla­tå­berg, sak­nas här, men ändå är Hun­ne­berg rikt på kalk. I alun­skif­fer­lag­ret göm­mer sig orsten, en kalkrik bergart lad­dad med orga­niskt mate­ri­al. Det är den som ger näring åt den fro­di­ga lövskog som bil­dar en krans runt bergsfoten.

Ber­gets högs­ta punkt når 156 meter över havet. Det tjoc­ka dia­ba­stäc­ket, upp till 60 meter djupt, har ska­pat de dra­ma­tis­ka stu­pen längs ber­gets kan­ter – en vild och vind­pi­nad värld där tal­lar och ekar klam­rar sig fast. Rand­sko­gen kal­lar vi den, en histo­risk skog av träd som levt över två sek­ler och tål­mo­digt for­mats av blås­ten från slätten.

När inlandsi­sen smäl­te låg Hal­le- och Hun­ne­berg som öar i ett stort hav. Bara de högs­ta delar­na stack upp över vat­ten­y­tan. När lan­det sak­ta lyf­te sig läm­na­de havet kvar sjö­ar­na på ber­gens top­par, många med bott­nar av urgam­mal ishavs­le­ra. Idag har många av des­sa vat­ten­speg­lar vux­it igen till mos­sar. Hun­ne­berg är rikt på vat­ten – över 70 sjö­ar glim­mar mel­lan trä­den – men det är lång­t­i­från en platt pla­tå. Sna­ra­re är ber­get en vid tall­rik: högt i kan­ter­na, läg­re i mit­ten. När reg­net fal­ler fylls sjö­ar­na, vatt­net söker sig nedåt och sam­las i Byk­levs­fal­let, där det vid rik­lig neder­börd kas­tar sig utför stu­pen i ett dånan­de vat­ten­fall. Längs med fal­let sling­rar en geo­lo­gis­tig, där du kan föl­ja ber­gets histo­ria lager för lager. Vatt­net var tidigt en kraft­käl­la, och då slät­ten runt ber­gen sak­na­de ström­man­de vat­ten, utnytt­ja­des ber­gets bäc­kar till att dri­va kvar­nar i så kal­la­de skvalt­kvar­nar. Ett besök vid Präs­teskval­tan ger en glimt av det liv som en gång pågick här.

En gyl­le­ne spik i bergväggen

På Hun­ne­bergs nord­väst­ra hörn sit­ter en gyl­le­ne spik – en av bara två i Nor­den. Den mar­ke­rar över­gång­en till den geo­lo­gis­ka tids­ål­dern Flo­i­an, upp­kal­lad efter den när­lig­gan­de byn Flo. Tids­ål­dern bör­jar när en sär­skild grap­to­litart först dyker upp, och i Hun­ne­bergs bergla­ger syns det extra tyd­ligt! Du kanske inte ser någ­ra fos­sil då des­sa är väl­digt små men den Gyl­le­ne spi­ken glän­ser i bergväggen.

Ett berg med goda utsikter

Hun­ne­berg är ett berg som bju­der på stor­slag­na vyer och vid­sträck­ta hori­son­ter. De bran­ta dia­bas­väg­gar­na stu­par ner mot det öpp­na slätt­land­ska­pet, och från fle­ra plat­ser kan du låta blic­ken sve­pa långt bort­om ber­gens kant. Två av de mest äls­ka­de utsikts­plat­ser­na är Flout­sik­ten, där slät­tens mosa­ik av åkrar och sko­gar bre­der ut sig, och Älvut­sik­ten, där Vänerns blåa vid­der möter den sling­ran­de älv­da­len i en tav­la av ljus och vatten.

Ber­ga­går­den – por­ten till bergen

Ber­ga­går­den har varit en levan­de knut­punkt i århund­ra­den. Redan på 1500-talet bod­de jäg­mäs­ta­re och vilt­till­sy­nings­män här, och när skogs­bru­kets tidi­ga år kräv­de nya kun­ska­per, blev går­den en skogs­sko­la för fram­ti­dens skogs­ar­be­ta­re. Idag är det den själv­kla­ra start­punk­ten för den som vill utfors­ka tvil­ling­ber­gen. Här finns Info­cen­ter Hal­le- och Hun­ne­berg, där du kan för­dju­pa dig i ber­gens histo­ria, djur­liv och natur. Du kan köpa en vand­rings­kar­ta, ta en fika, få tips om smult­ron­stäl­len – eller kanske till och med till­bringa nat­ten i en tält­kå­ta under stjärnorna.

Kung­a­jakt, kol­mi­lor och en unik järnväg

Redan 1351 utsågs Hal­le- och Hun­ne­berg till Konungspark, och 1539 bestäm­de Gus­tav Vasa att ber­gen skul­le bli kung­lig djur­gård. Här, i sko­gens dju­pa gröns­ka, var det kung­ens jakt­mar­ker som gäll­de. På 1830-talet bygg­des bomstu­gor vid ber­gens in- och utfar­ter, där bom­vak­ter höll koll på vir­ket som frak­ta­des ner och betes­dju­ren som skul­le upp. 1885 inför­des den årli­ga kung­a­jak­ten, en tra­di­tion som lever kvar än idag – om än i annan skep­nad. Älg­stam­men har mins­kat, men älgar­na finns kvar till­sam­mans med rådjur, hjor­tar och vild­svin. Och nume­ra kan du ta dig upp för ber­gens kle­var utan att stop­pas av en vak­sam bomvakt.

Skogs­bru­ket och skogs­sko­lan har satt tyd­li­ga spår i land­ska­pet. En av Hun­ne­bergs mest fasci­ne­ran­de tra­di­tio­ner är kol­mi­lan – en urgam­mal tek­nik för att för­vand­la trä till trä­kol. När skogs­bru­ket tog fart blev beho­vet av utbil­da­de skogs­ar­be­ta­re uppen­bart, och 1860 star­ta­de en skogs­sko­la på Hun­ne­berg där bland annat kol­ning var en del av utbild­ning­en. Idag hålls tra­di­tio­nen vid liv i Erda­len, där Hun­ne­berg­sko­lar­na ser till att hant­ver­ket lever vida­re. Under den årli­ga kol­ning­en kan du själv få en glimt av det­ta levan­de kulturarv.

En annan spän­nan­de kvar­le­va från skogs­bru­kets stor­hets­tid är den gam­la skogs­järn­vä­gen, en unik trans­port­lös­ning där järn­väg och lin­ba­na kom­bi­ne­ra­des. Här frak­ta­des torv och tim­mer över ber­get med tåg, las­ta­des om till en lin­ba­na för att his­sas ner för bran­ten, och fort­sat­te sedan på räls igen. Idag är järn­vä­gen bor­ta, men spå­ren finns kvar – ban­val­lar­na, res­ter­na av lok­stal­let och de väl­di­ga betong­fun­da­men­ten där lin­ba­nan en gång stod, som tys­ta min­nen av en tid då skogs­bru­ket for­ma­de landskapet.