Halleberg – Det mytomspunna platåberget
Geologi och landskap
Halleberg är det nordligaste av tvillingbergen Halle- och Hunneberg och reser sig dramatiskt både ur Vänern och ur slätten, beroende på från vilket håll man närmar sig. Nedanför branten mot Vänern breder det gamla urberget ut sig som ett salsgolv helt skapat av naturens starka krafter och formar det unika peneplanet som utgör Västgötaslätten. Ingenstans syns det så tydligt som här där berg möter sjö.
De två bergen skiljs åt av en 500 meter bred dalgång och precis som sin tvilling består Halleberg av sandsten, alunskiffer och diabas. Platåbergslagren kalksten och lerskiffer saknas alltså här. Diabaslagret är å andra sidan mycket mäktigt, upp till 60 meter som mest vilket ger Halle-och Hunneberg en särställning bland platåbergen vad gäller spektakulära branter! Platån som har sin högsta punkt på 155 meter, till skillnad från det högsta platåberget Ålleberg på 335 meter, upplevs som än mäktig när den ramas in av dessa dramatiska diabasväggar. Vid foten ligger rasmassor, enorma stenblock som vittnar om tidens tand. Här hittar vi också ett klapperstensfält som är en påminnelse om det som en gång var en iskall havsstrand vid ön Halleberg. På norra Halleberg finns en spricka i diabasen som utformats till en dal. Den skiljer nordligaste delen av Halleberg, Hallesnipen, från den södra delen och har namnet Ovandalen. Om det är något som skiljer de två tvillingbergen åt förutom storleken så är det sjöarna. Då Hunneberg har otaliga, finns här bara en sjö, Hallsjön vars utlopp bildar det otroligt vackra vattenfallet Skäcktefallet, eller Brudslöjan som det också kallas som kastar sig utför diabasbranten på bergets västra sida.
Randskog, rasbranter och kunglig jakt
Här, i gränslandet mellan berg, innanhav och slätt, växer tall och ek i en unik skogsmiljö, den så kallade randskogen längs platåernas ytterkanter. Här klamrar sig uråldriga 350-åriga tallar och ännu äldre ekar fast vid bergens kant som skyddande martyrer för skogen innanför för slättens pinande vindar.
De branta sluttningarna skapar dramatiska naturförhållanden i form av den lodräta bergsväggen eller hammaren som det också kallas, och den sluttande rasbranten med en mångfald av växt- och djurarter. I sydbranterna, där solen värmer marken, trivs värmeälskande växter och i de skuggiga norrsluttningarna frodas istället en rik moss- och lavflora.
Kunglig jakt har bedrivits på berget sedan 1350-talet, då bergen utsågs till Konungspark. På 1800-talet uppfördes också så kallade bomstugor med dess bomvakter som skulle kontrollera virke som skulle ner för berget och betesdjur som skulle upp. Idag har älgstammen minskat betydligt även om de finns där tillsammans med hjort, rådjur och vildsvin och man kan lugnt ta sig upp för klevarna utan att bli stoppad av någon bomvakt.
Halleberg under forntiden
Långt innan dagens vandringsleder drogs genom skogen var Halleberg en tillflyktsort. Platåns otillgängliga natur gjorde det till en av Skandinaviens största fornborgar – faktiskt Sveriges största – med murar som sträckte sig flera kilometer längs bergskanterna. Det enda sättet att ta sig upp på platån var via de s.k. klevarna, och än idag finns endast en väg upp på Halleberg — Storegårds klev i sydväst. Fornborgen tros ha varit i bruk från yngre järnåldern och långt in i medeltiden. Här kunde människor söka skydd när krig och räder härjade i landskapet nedanför. Gravfält och stensättningar längs bergskanten vittnar om att människor bott och dött här i årtusenden. Det är en plats där historiens fotspår än idag ligger dolda i mossan.
Sagor och sägner
Det susar i träden. Berget själv viskar sina hemligheter. Förr talade man om Valhall, asagudarnas hem, och placerade det just här. Namnet “Häcklan” på bergssluttningen knyts till Oden själv, och de lodräta stupen vid Ättestupan har låtit fantasin flöda. Här sägs gamla götar ha kastat sig i döden när livet på jorden var till ända. Men i själva verket så är det bara en skröna som aldrig har kunnat bekräftas även om Carl von Linné skriver i sin Västgötaresa:
Ättestörtan är en Valhall på södersta sidan av Häcklan, där bergens lodräta, räfflade grå och höga sida vida övergår de andra Halls och Häclas klevar; här sägs de gamla götar hava bråstörtat sig utför och hissat segel åt Odins ö utan att tänka på återresan, då all ting icke mer ville gå dem i lag eller då de blivit trötta vid värld och levnad.
I de djupa klippskrevorna på västra sidan lurar De Onda Hålorna, där boskap en gång försvann och döden tycktes ha en egen port. Det är en plats där gränsen mellan verklighet och myt suddas ut. På en plats där människor levt och dött i årtusenden, där gamla riter, levnadsöden och gravar möts, är det kanske inte så underligt att sagor och myter tagit fart. Berget är stilla, men berättelserna lever vidare i vinden som sveper genom skog och över stup.
Kalkugnar och tegel
Berget har också varit en plats för arbete. Från slutet av 1700-talet till mitten av 1900-talet bröts orsten ur alunskiffern och brändes till cement. Arbetet var hårt och riskfyllt. På bergets östsida ligger den i folkmun kallade Glömda staden, ruinerna efter en gammal kalkugn, gömd i skogen som en portal till en annan tid. Här anlade man också en stenpir för utlastning av kalk, timmer och torv. Detta kalkbruk drevs av en mycket betydande man vid namn Baltzar von Platen som för många är kända genom byggandet av Göta kanal. I Skytteklev på bergets sydostsida gapar stora hål in i berget likt Bergakungens sal och minner om den tid då röken från kalkugnarna låg tät kring berget. Ett stenkast från berget vid Margretebergs egendom anlades också ett stort tegelbruk där man än idag kan se massor av slipat tegel liggandes i vattenbrynet som ekon från en svunnen industriell era.
